”LO-förbunden måste enas i strid mot Svensk Näringsliv”

När förhandlingarna om ett nytt huvudavtal nu definitivt avslutats öppnas en ny väg framåt för den svenska arbetarrörelsen.

En väg byggd på ett gammalt klassiskt begrepp: Solidaritet.

Om det någonsin funnits ett läge då arbetarrörelsen behövt börja agera solidariskt sinsemellan, och organisera sig gemensamt, så är det i dag.

Med en stor högermajoritet i Riksdagen, vikande medlemstal och organisationsgrad och ett debattklimat där arbetsmarknadsfrågor i stort sett försvunnit från dagordningen, kunde situationen minst sagt se bättre ut.

Förhandlingarna kring arbetsrätten mellan parterna har ända sedan förra året varit en källa till stora motsättningar inom LO.

Svenskt Näringsliv och de politiska partier vars största syfte är att backa upp dem, har tyvärr lyckats så split inom LO och arbetarrörelsen kring denna fråga.

Och Socialdemokraterna har tyvärr, i sin iver att behålla regeringsmakten, satt partiets intresse framför intresset hos den arbetarrörelse som födde det.

Men nu kvarstår endast las-utredningens förslag, och det kan vi alla enas om är oacceptabelt.

Det skulle fortfarande vara oacceptabelt även om det gjordes några mindre modifieringar eller slängdes in något extra ”köttben” till arbetstagarsidan.

Att stoppa lagförslaget ser svårt ut, men just därför kan denna kamp, om vi tar den, erbjuda en möjlighet att i någon mån ena klyftorna i ett allt mer splittrat LO.

Gemensam kamp stärker.

Vi måste blåsa till strid, och med kraft och självförtroende förklara varför vi gör det. Och vi får inte huka för näringslivets och borgerlighetens motoffensiv

Det finns en sanning om las som är grunden till att alla strider om lagen blir så infekterade: Turordningsreglerna i kombination med saklig grund är det som gör det möjligt för folk att vid behov gå i klinch med arbetsgivaren, utan att stå helt rättslösa i fråga om sin försörjning.

Många är de fackliga företrädare som ”varit bråkiga” och känt att om min arbetsgivare hade kunnat säga upp mig nu, utan större konsekvenser, ja då hade det också skett.

Så vad händer med den lokala fackliga verksamheten om det blir omöjligt att ogiltigförklara uppsägningar?

Om de fria undantagen från turordningen och den borttagna regeln om att slå ihop driftsenheter gör att turordningen sätts ur spel för alla eller de allra flesta anställda hos väldigt många arbetsgivare?

Och vad händer med anslutningsgraden om det blir omöjligt för lokala fackliga företrädare att ta en fight med arbetsgivaren utan att riskera uppsägning vid första bästa tillfälle?

Jag tror vi kan räkna ut vad som händer.

Man kan inte bygga förtroende för facket lokalt om de lokala fackliga företrädarna konstant går på äggskal av rädsla för att stöta sig med arbetsgivaren.

Och för att organisera grupper som inte har en facklig tradition, som inte går med i facket per automatik, ”för att man ska det”, så måste man bygga förtroende för facket lokalt.

Föreläsningar och värvningskampanjer räcker inte. Det absolut effektivaste sättet att organisera dessa grupper är att visa att facket gör skillnad lokalt.

Och det blir väldigt svårt utan starkt anställningsskydd.

Min poäng är att las-inskränkningarna är en ödesfråga. Vi har inte råd med små symboliska protester för att sedan lägga oss platt.

De signaler som kommit från flera LO-förbund om att man är beredda att stötta andra förbund med sympatiåtgärder, för att komma åt avarterna inom respektive avtalsområden, är mycket positiva.

Vad vi skulle behöva se är att förbunden med störst ”konfliktkraft” tar strid för de med minst möjligheter att vidta effektiva stridsåtgärder, tar strid för att lyfta botten i LO-kollektivet.

Då skulle inte Svenskt Näringsliv kunna spela ut förbund med olika typer av problem mot varandra som de gjort i las-förhandlingarna.

Den politiska strejken borde vi naturligtvis också utnyttja, i opinionsväckande och mobiliserande syfte.

Med tanke på att 75 procent av Sveriges befolkning enligt en Novus-undersökning från 2018 anser att anställningsskyddet bör stärkas eller ligga kvar på nuvarande nivå borde det inte vara omöjligt för en samlad arbetarrörelse att se till att det blir politiskt kostsamt för de politiker som vill driva igenom de föreslagna försämringarna.

Men då räcker det inte med halvmesyrer och halvkvädna sånger.

Vi måste blåsa till strid, och med kraft och självförtroende förklara varför vi gör det.

Och vi får inte huka för näringslivets och borgerlighetens motoffensiv.

Vågar vi det, och om förbunden samtidigt börjar stå upp för varandra, så kan det innebära en vändpunkt i den långsiktigt nedåtgående trenden för svensk fackföreningsrörelse.

Eller åtminstone positionera oss som en kraft att räkna med inför de utmaningar som väntar.