Johannes Klenell: Att det var helt rätt att Aron Flam friades är det enda som enar höger och vänster

Det blir alltid lite absurt när juridiken ska avgöra humorhalten i ett verk. Själv har jag för snart ett decennium sedan friats av justitiekanslern efter en anmälan om olaga hot.

Då på grund av en publicering i satirtidskriften Galago som jag var en av två chefredaktörer för.

Att på juridiklingo läsa hur justitiekanslern definierade för den anmälande parten vad satir är och att den ibland behöver få gå över gränsen var nog, såhär i retrospektiv, mer underhållande än skämtet i sig. 

Satiren var uppenbar fiktion, men än i dag låtsas många ur den svenska högerflanken att det var på riktigt.

Samma kategori av människor, yttrandefrihetshaverister med kraftig högerbias, har de senaste månaderna rasat över att komikern Aron Flams bok Det är är en svensk tigerkonfiskerats. Men de är långtifrån ensamma.

I ärlighetens namn är det lustigt nog så att provokatören Aron Flam, mannen som skulle ”krossa socialismen”, lyckats skapa bred konsensus från yttersta vänster till extremhöger.

Precis alla är överens om att målet mot honom varit fullständigt vansinne.

I dag friades han från upphovsrättsbrott. Omslaget till boken pryds av en lätt korrigerad version av konstnärens Bertil Almqvists välkända motiv och Beredskapsmuseet som äger rättigheterna stämde honom för varumärkesintrång. 

Det är svårt att säga annat än att domen är helt korrekt. Och att även jag jublar över den.

För vad skulle hända om Sverigedemokraterna godtyckligt kunde stämma och fälla varje satiriker som återpublicerar deras logotyp? Eller för den delen Coca Cola?

Domstolen finner att Flams tiger är för lik originalet för att vara ett eget verk, men att den uppenbart går under det så kallade ”parodiundantaget”.

Ett oerhört viktigt undantag när det kommer till upphovsrätten. Tigern bär hakkorsbindel och gör en så kallad hitlerhälsning, vilket knappt borde kräva den förklaring om hur motivet är en parodi Flam fått lämna in till Pant- och marknadsdomstolen. 

Det, så att säga, förklarar lite sig själv. Men rätt ska vara rätt – och i det här fallet så är ju allt som gör den här historien lite juridiktråkigare faktiskt bara något som gör den roligare.

Så länge som systemet fortfarande fungerar.

Efter tretton år i rollen som satirredaktör vet jag att utan undantaget skulle det bli oerhört svårt att parodiera makten utan att kunna plagiera dess estetik.

För vad skulle hända om Sverigedemokraterna godtyckligt kunde stämma och fälla varje satiriker som återpublicerar deras logotyp? Eller för den delen Coca Cola? Här är det viktigt att vi är konsekventa.

Kvaliteten har kanske varierat genom åren. Men svensk satir står fortfarande stark, åtminstone ur ett yttrandefrihetsperspektiv.

Och vi bör alla glädjas över att Flam går fri och tigern får fortsätta heila.

En avslutande mening som för bara ett halvår sedan förmodligen varit helt obegriplig.