Innan Donald Trump blev president i USA, var han bland annat känd för sin medverkan i dokusåpan The Apprentice. Deltagarna i detta program utsattes för prövningar av olika slag för att nå lyckan att få arbeta åt Trump.

Trump å sin sida fick enväldigt bedöma deltagarna – och slänga ut dem ur programmet medels det berömda utropet ”You’re fired!”

Det är en programidé värd att fundera kring, i samband med debatten om las-utredningen och de nyligen havererade förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare.

Det är nämligen detta som striden i grunden handlar om. Huruvida ”You’re fired”-konceptet ska implementeras i svenskt arbetsliv och därmed även sätta sin prägel på det svenska samhället i stort.

Den utredning som Centerpartiet och Liberalerna har fått regeringen att tillsätta och som presenterades i juni , föreslår så pass långtgående försämringar i skyddet för anställda, att de flesta i praktiken skulle bli utelämnade till arbetsgivarens godtycke.

Man skulle bli provanställd på livstid – alltid under hotet att få höra att man måste gå, utan att facket har möjlighet att ifrågasätta om detta är sakligt motiverat, eller förhandla om formerna.

Det borde säga sig själv att detta skulle få långtgående konsekvenser för trygghet och tillit i Sverige.

Det är svårt att bygga ett modernt och produktivt arbetsliv på maktförhållanden som liknar hur det såg ut före demokratins genombrott.

Det hedrar de svenska partsorganisationerna, fack och arbetsgivare, att man gjorde seriösa försök att istället för utredningens förslag förhandla fram hållbara förslag på regelverk för anställningstrygghet, omställningsstöd och arbetslöshetsförsäkring.

Att de förhandlingarna inte ledde till ett färdigt resultat ska i första hand C och L lastas för.

Den utredning som de har beställt skulle ge arbetsgivarna extrema fördelar och befogenheter om den blev lag.

Under sådana hot är det svårt att kunna landa i ett fungerande förhandlingsresultat mellan olika parter.

Vi kan inte överlåta så centrala samhällsfrågor till ideologiskt enögda partier med dokusåpe-impulser. Det är i Sverige relativt lätt och billigt att säga upp personal, om arbetsgivaren behöver minska arbetsstyrkan.

Det är däremot svårare att bara hojta ”you’re fired” om hen får feeling, eller exempelvis tycker att det är jobbigt med medarbetare som står upp för sina egna eller sina kollegors rättigheter.

Den svenska arbetsmarknaden fungerar i internationell jämförelse mycket bra. Sverige är det EU-land där högst andel av befolkningen arbetar.

De flesta villkor regleras mellan fack och arbetsgivare – något som ger en stark kombination av stabilitet och flexibilitet. 

Men det finns också betydande problem som vi som samhälle behöver ta tag i. Mest tydligt är framväxten av otrygga anställningar som fungerar nedbrytande för både de individer som över tid är hänvisade till dem och för hela samhällets sammanhållning.

Forskning och erfarenhet pekar på hur otrygga anställningar medför sämre hälsa, svårigheter att säga ifrån mot risker och trakasserier, svagare kompetensutveckling. 

En ansvarstagande regering behöver ta tag i dessa frågor och skapa mer trygghet på arbetsmarknaden – inte mindre.

Med det i åtanke framstår det som närmast bisarrt att Socialdemokraterna har släppt loss C och L att staka ut  en rakt motsatt riktning  – tillbaka mot 1900-talets daglöneri.

Vänsterpartiet kommer, precis som vi har sagt hela tiden, inte att ha något förtroende för Stefan Löfven som statsminister om han envisas med att låta C och L förstöra viktiga bärbjälkar i svenskt samhällsliv.

Men vi hjälper honom gärna att utveckla den svenska modellen, inte avveckla den.