Vågorna går höga i debatten om anställningsskyddet.

Höga röster skriker om att politiken ska hålla sina fingrar borta från arbetsrätten trots att det är las, inte januariavtalet, som är det största hotet mot den uppburna svenska modellen.

Arbetsrättens besynnerliga struktur i jämförelse med resten av världen har tjänat oss väl men mycket har hänt sedan den där måndagsmorgonen 1974 då las först trädde i kraft. 

Den svenska modellen har uppnått en närmast mytisk ställning i svensk politisk debatt. Som en skimrande vit enhörning bland gråbruna arbetshästar framställs den som en unikt fantastisk skapelse, värd att bevara till varje pris.

Samtidigt är den svenska modellens främsta försvarare också de varmaste anhängarna av Lagen om anställningsskydd, trots att just las är det absolut största ingreppet vi sett i samma modell.

Saltsjöbadsavtalet 1938 la grunden för den unika ordning där fack och arbetsgivare förhandlar om löner och villkor.

1974 bröts den ordningen när politiken beslutade sig för att driva igenom LAS. Tillsammans med lagen om medbestämmande i arbetslivet har lagstiftningen i stor utsträckning inneburit att politiska beslut ersatt den fria avtalsbindning som präglat den svenska modellen.

Det finns alltså en lång historia av att lagstiftaren sätter ramarna för vad parterna sedan förhandlar om.

Därför är det inte bara rimligt, utan helt nödvändigt, att politiken också intresserar sig för hur arbetsrättslagstiftningen kan utvecklas.

Förhandlingarna mellan parterna nådde inte hela vägen fram, men att deadlinen var satt till den 30 september är ingenting politiken har bestämt.

Om parterna vill och tror att man kan komma överens är det fortfarande fritt fram att gå tillbaka till förhandlingsbordet. Däremot finns det inga tvivel om vad som kommer ske om parterna inte lyckas komma överens innan ett lagförslag läggs fram.

Antingen läggs utredningens förslag fram på riksdagens bord eller så tappar regeringen Löfven sitt stöd. Precis som Annie Lööf sade i Ekots lördagsintervju är det en förtroendefråga.

Går det att lita på Socialdemokraterna när man slutit ett avtal?

Hittills har Stefan Löfven levererat på de punkter som ingår i januariavtalet, och därför har han också kunnat sitta kvar på Rosenbad.

Men det är ett arbete som måste fortsätta fram tills avtalets slutdatum. Precis som alla avtal är det en kompromiss mellan olika parter, med olika viljor.

LO:s krav att slänga den så kallade “Toijer-utredningen” i papperskorgen kan därför bara resultera på ett sätt om de blir verklighet.

Om hela utredningen åker ned i papperskorgen så följer Stefan Löfvens regering med ned.

Är det vad ni vill, LO?