”Verkar Shekarabi och Försäkringskassan verkligen för samhällets svagaste?”
De som inte orkar kämpa för sin rätt till sjukförsäkring förlorar bara om och om igen, och de blir inte friskare för det, skriver Petra Hall, sjukpensionär.
Jag har en kronisk sjukdom som gör att jag opereras flera gånger om året. Men jag har jobbat heltid sedan 1980 då jag var 18 år gammal.
I början av 90-talet skulle regeringen införa en andra karensdag, och jag visste att det skulle slå hårt på min ekonomi. Jag kan inte rå för min sjukdom.
Jag kontaktade Ingela Thalén, dåvarande socialminister, som lovade mig dyrt och heligt att kroniskt sjuka som jag inte skulle drabbas.
Att jag skulle få lättnader på grund av min utsatthet.
När reglerna sedan verkställdes sattes gränsen vid tio sjuktillfällen per år. Jag låg och pendlade mellan åtta till nio per år. Men vid ett tillfälle kom jag upp till tio sjuktillfällen och ansökte därför hos Försäkringskassan om att få tillbaka mina karenspengar.
Jag fick avslag.
Jag överklagade (och överklagandet togs emot och behandlades av Försäkringskassan själva). Jag fick avslag igen. Det som återstod var att jag skulle fuska och sjukskriva mig en extra gång, för att få tillbaka dessa pengar.
Ersättningen måste gå att leva på. För ett liv i fattigdom förvärrar faktiskt en kronisk sjuk persons levnadsförhållanden, både fysiskt och psykiskt
Givetvis fuskade jag inte, så jag fick surt acceptera att jag alltid kommer att drabbas, både ekonomiskt och av min kroniska sjukdom oavsett vad en socialminister lovat mig.
Nu har åren gått, jag är numera sjukpensionär på grund av min sjukdom, och jag noterar nu att fler och fler människor drabbas av Försäkringskassans egna tolkningar av regler och direktiv.
Reglerna har blivit hårdare, och tjänstemännen på Försäkringskassan tolkar alltid reglerna till nackdel för de sjukaste och svagaste.
De som inte har ork och energi att kämpa för sin rätt för den försäkring de betalat in med sina löner när de jobbat, de pengar som avsatts från deras löner för denna sjukförsäkring.
De förlorar bara om och om igen, och de blir inte friskare för det.
Min uppmaning till socialminister Ardalan Shekarabi är att du och andra inom socialdepartementet sätter er ner med generaldirektören på Försäkringskassan och funderar över om ni verkligen verkar för de svagaste och sjukaste i samhället, eller om ni bara vill ha snygga siffror i statistiken när ni skyter om sjunkande sjuktal.
För folk har inte blivit friskare med åren. Fler har blivit utförsäkrade, fler har nekats sjukförsäkring. Kanske för att tjänstemännen på Försäkringskassan blivit mer och mer hjärtlösa.
Eller har tjänstemännen fått interna direktiv att neka människor rätten till sjukförsäkring för att få snyggare siffror i statistiken?
Vilka blir då mest lidande? Jo, de sjuka och svaga som inte orkar stå upp för sina rättigheter. De ger upp. De orkar inte. De har ingen som orkar kämpa för dem heller.
De som inte har ork och energi att kämpa för sin rätt för den försäkring de betalat in med sina löner när de jobbat, de pengar som avsatts från deras löner för denna sjukförsäkring. De förlorar bara om och om igen, och de blir inte friskare för det
Så socialministern, min fråga till dig är: vill du ha snygga siffror i statistiken, eller vill du skapa förändring så att folk faktiskt får tryggheten med en sjukförsäkring?
En försäkring folk kan lita på, så att de faktiskt ges möjligheten att bli friska?
Stress över en osäker inkomst förbättrar inte läget för ett tillfrisknande, och du och ditt departement måste börja se på helheten när det gäller sjukförsäkringen och hur tjänstemännen på Försäkringskassan tolkar direktiven.
Sedan vore det trevligt om vi sjukpensionärer kan få en höjning av vår ersättning och inte ständigt tvingas leva på marginalerna.
Ersättningen måste gå att leva på. För ett liv i fattigdom förvärrar faktiskt en kronisk sjuk persons levnadsförhållanden, både fysiskt och psykiskt.