Las-förhandlingarna sammanbrott är en rak konsekvens av januariavtalets extremt korkade politiska inblandning på områden de inte har att göra med.

Främst gäller det mittenpartiernas krav på att folk ska kunna sparkas utan skäl.

En total ödeläggelse av svensk arbetsrätt skulle därmed ha genomförts.

Det är klart att det inte gick att nå någon överenskommelse om det.

I decennier har arbetsmarknadens parter lyckas göra upp på fredlig väg i frågor som berör lön och grundläggande förhållanden på arbetsmarknaden.

Tills de två partierna Centern och Liberalerna fick en vågmästarroll inför regeringsbildningen och drabbades av svårartad hybris.

Genom januariavtalet och genom en vårens las-utredning som föreslog att kraftigt förskjuta all makt till arbetsgivaren när det gäller anställningsskydd skulle arbetstagares rättigheter monteras ned i grunden.

Det var dömt att misslyckas.

Det som skett är i första hand ett nederlag för politikerna. De ska inte blanda sig i arbetsmarknadens överenskommelser annat än att skapa de lagstadgade regelverk inom vilka förhandlingslösningarna ska verka.

I övrigt har de helt enkelt ingenting där att göra.

Rutinen med förhandlingar mellan parterna har fungerat utmärkt i decennier och fört svensk konkurrenskraft till toppnivåer.

Sammanbrottet blir därför också ett nederlag både för svensk konkurrenskraft och för LO-anslutna.

Det är nämligen viktigt att svenska företag, främst svensk industri, måste kunna hänga med i den internationella strukturomvandlingen för att kunna behålla sin konkurrenskraft.

Strukturomvandlingen och den tekniska utvecklingen går nu mycket snabbt. För att svensk industri ska kunna hänga med och svenska jobb räddas måste företagen kunna ställa om snabbt.

Under lång tid har fack och arbetsgivare därför fört diskussioner om hur denna omställningsförmåga ska kunna utvecklas så att båda anställda och företag gynnas.

Allt detta riskerar att raseras av politikernas inblandning och krav på att omläggningen för att gynna företag och anställda också ska åtföljas av ett totalt nedmonterat anställningsskydd! 

Det kravet är precis så korkat som det låter. 

Nu får de små mittenpartierna försöka driva kravet på att införa en hej och hå-modell där människor ska kunna sparkas med ett sms när de är på väg till jobbet om arbetsgivaren känner för det.

Det är nyliberalism när den är som mest destruktiv.