I sin ambition att behålla presidentmakten har president Trump ett stort trumf på hand.

Det är hans klara förakt för kompromisser.

I fyra år har han kompromisslöst drivit sin linje och aldrig hymlat med att han inte dagtingar med sin egen politik.

Så också i nattens fullständigt kaotiska debatt mellan presidenten och Demokraternas utmanare, Joe Biden.

Gång på gång, och med oräkneliga avbrott och attacker när såväl Biden som moderatorn Chris Wallace pratade, anklagade Trump sin motkandidat för att vilja socialisera landet, för att tvinga på vanligt folk ett socialistiskt samhälle, för att göra dem fattiga genom höga skatter, att gynna en laglös utveckling som stöder kriminalitet och våldsverkare, för att förbereda ett valfusk och för att driva USA ned i fattigdom och hota nationen.

Långa tider lät Trump som utmanaren som slåss mot den onda makten och inte som den sittande presidenten.

– Folket förstår mig, under 47 år har ni inte gjort någonting, var en typisk Trumpkommentar.

Och detta är Trumps styrka.

Hans budskap är hämtat från nationalkonservatismens grundfilosofi: att måla upp en bild av att han representerar folket mot en ond överhet.

Trump säger sig företräda den sanna amerikanen, att han värnar folket och USA:s stolthet. Och framför allt: hans motståndare bör betraktas som förrädare.

Bidens försök att mellan attackerna prata om en mer inkluderande politik avfärdade Trump närmast som ett angrepp mot nationen.

Den aggressiva, nationalkonservativa framtoningen som Trump höll fast vid genom hela debatten är Trumps otäcka men gångbara styrka.

Grundkampen i presidentvalet står därmed inte mellan traditionella politiska positioner, den står mellan traditionell politik och ett öppet förakt för samma traditioner.

Med Trump som motståndare är det därför osäkert om Bidens inkluderande framtoning verkligen har någon större inverkan på väljarna.

Om någon av de båda mer progressiva kandidaterna Bernie Sanders eller Elisabeth Warren hade valts till demokraternas kandidat mot Trump skulle skiljelinjerna varit mer synliga.

Demokraten Joe Bidens taktik har mer en air av politisk triangulering, det vill säga att lägga sig hyfsat nära motståndarens åsikter och samtidigt hoppas att inte förlora de egna sympatisörerna.

Men politisk triangulering har sällan visat sig vara en gångbar strategi mot en motståndare som aldrig kompromissar.

Ett exempel på praktfiasko när det gäller triangulering var när de svenska Socialdemokraterna öppnade för att delar av välfärdssystemen kunde privatiseras. Socialdemokratiska väjare blev missnöjda och Alliansen kunde driva privatiseringarna väldigt mycket längre.

Ett annat är vi på väg att se i dag när Moderaterna och Kristdemokraterna försöker lägga sig nära Sverigedemokraterna i migrationsdebatten samtidigt som Sverigedemokraterna inte flyttar sig en tum.

Hos Biden syns trianguleringen tydligt när det gäller frågan om ett statligt finansierat sjukvårdssystem, en utveckling av den reform president Obama inledde.

Han utlovar en viss förändring av statens bidrag till sjukvårdens finansiering för att få med sig demokratiska väljare men tonar samtidigt ned förändringarna för att inte stöta sig med de många amerikaner med privata sjukförsäkringar.

Biden stärkte inte sina aktier under nattens debatt och Trumpanhängarna fick vad de ville ha, men kanske kan Biden ändå hålla undan och vinna valet. enligt de senaste valundersökningarna leder Biden med drygt åtta procent.

Men även vid en seger för Biden kommer det nationalkonservativa hotet att bestå.

I så fall kommer Trump naturligtvis inte tillbaka som utmanare i nästa USA-val, men i hans läger finns många som är beredda att axla hans mantel och föra hans hårdföra politik vidare.

Om valprognoserna står sig och Joe Biden vinner över Donald Trump kan vi därför vänta oss en massiv kampanj under de fyra Bidenåren fram till nästa val.

Och frågan är om Bidens triangulerande politik för med sig en tillräckligt stor förändring för att kunna stå emot denna kampanj från Trumplägret.

Risken är uppenbar att Biden blir en svag president, lik demokraten Jimmie Carter (president mellan 1977 och 1981) som kritiserades för sitt otydliga ledarskap och som förlorade presidentmakten efter en mandatperiod.

Med denna möjliga utveckling är det alltså för tidigt att räkna bort det antidemokratiska och nationalkonservativa Trumplägret ur amerikansk politik även om Biden vinner presidentvalet.

De kan mycket väl komma tillbaka.

Om ungefär fyra år.