Mona Sahlins bok frigör en bitter elitism mot arbetar­klassen

RECENSION. Det borde ha varit 1997. Jag var runt 18 år, ung, ansågs lovande, och under Stockholms arbetarekommuns på den tiden ganska maffiga årsmöte skulle jag vara med på ett seminarium om socialdemokratins utmaningar. 

Mona var min stora idol. Mamma, den förtidspensionerade fritidsledaren, älskade henne. De hade till och med samma uppkäftiga rödtonade frisyr och nu skulle jag få prata med Mona. Sahlin öppnade samtalet på scenen, om jag minns rätt, med att hon älskade kärleksfulla kritiker och behovet av förnyelse av ett stelnat parti.

När jag kom in i samtalet riktade jag kritik mot den pågående nedskärningsvågen. Sa att vi svek arbetarklassen och måste ha en politik inför valet som visade att nedskärningarna skulle följas av uppbyggd välfärd igen.

Som exempel gav jag försämringar i min gymnasieskola. Var det någonstans nedskärningarna märktes förutom i utsatta gruppers hushållsekonomi var det i skolan. 

Det jag minns starkast var Sahlins reaktion mot mig. Under ett ögonblick ställde hon om från en viss värme till iskyla.

Efteråt i kulissen när seminariet var slut hälsade hon på de övriga medverkande och moderatorn. Inte mig. Min kärleksfulla kritik var inte av rätta virket.

Sahlin berättade att hon aldrig mer ville gå ut i en valrörelse och möta väljare i villaområden som sa att de skulle rösta på S trots att de tjänade bra och S-politiken mest gynnade människor längre ner i samhällsstegen. Egentligen kan man sätta punkt där. Vad finns mer att säga?

Några år senare, 2008, jag är redaktör på SSU:s tidskrift Tvärdrag. Vi skulle ge ut en antologi med unga röster om socialdemokratin som fyllde 120 år. Antologin hette i arbetsstadiet ”Brev till socialdemokratin” men kom senare att få titeln Snart går vi utan er.

Ett halvår innan releasen var planerad mailade jag Mona och bjöd in henne att vara med på release-seminariet. 

Eftersom hon var mycket upptagen var inbjudan öppen, hon fick välja tid och plats under en hel månad. Vi lovade ordna ett bra seminarium där hon kunde få samtala med de unga SSU-arna, men också intellektuella som Liv Strömqvist, Daniel Boyacioglu och Jenny Wrangborg. Inget svar. Vi påminde. 

Till slut var det bara ett par månader kvar. Visst ville väl partiledaren samtala med SSU som hon alltid hävdade sig älska? När bara ett par veckor återstod till den tänkta dagen kom beskedet att hon inte hade någon som helst möjlighet.

Bakgrunden till Mona Sahlins ovilja mot ungdomsförbundets och Tvärdrags antologi var att vi hade kritiserat hennes rådslagsgrupper 2007. Sahlin blev sur. Nu ville hon inte komma.

Varför berättar jag dessa anekdoter. Jo för att för mig är det nyckeln till att förstå Mona Sahlins problem med socialdemokratin som blir påtagliga när man läser hennes memoar Makt lös.

Boken kretsar kring tiden som partiledare 2007-2010 och åren efter när hon blir nationell samordnare, skriver ett idiotiskt intyg om inkomster åt sin säkerhetsansvarige livvakt och sedan utsätts för ett i verklig mening vidrigt drev. 

I boken vräker hon sin avsky mot själva arbetardelen av socialdemokratin, samtidigt som hon urskuldande förlåter Sven-Otto Littorin som köpte sex. Det finns nästan inte en moderat som inte får beröm i boken

Mona Sahlin beskriver hur hatet mot henne i form av mordhot från högerextremister och rasister hängt över henne i decennier. Statsmakternas återkommande svaga förmåga att skydda de som står upp för sin politik och ovilja att straffa förövarna är ett sår i vår demokrati.

Där är hennes berättelse stark och viktig. Likaså när hon personligen beskriver sina egna upplevelser under det utdragna Expressen-drevet mot henne under livvaktshistorien. 

Men hon vägrar eller kan inte reda ut själva historien med livvakten. Fortfarande efter att ha läst boken är det oförklarat.

Antingen är allt ett totalt medialt haveri, eller så hade de någon slags relation. Sahlin hävdar att de bara var vänner. Privatlivet måste de få ha för sig själva, tycker jag. 

För livvaktsintyget har Mona Sahlin fått ett mycket högt och orimligt hårt straff. Hon var mycket lyckad som nationell samordnare. Jag blev därför på riktigt väldigt bedrövad när de där historierna om intyget kom ut. 

Mona Sahlin kunde sin sak, gjorde avgörande insatser för att väcka kunskaper om farliga våldsbejakande rörelser och jag tror ingen kunde gjort det bättre än hon. De som tog över arbetet efter Sahlin är så osynliga att jag tvingas googla om arbetet mot våldsbejakande extremism fortfarande pågår. 

Gång på gång återkommer Sahlin till sina favoritsägningar, lyhört gestaltade av Henrik Johnsson som hållit i pennan. Hon vill att socialdemokraterna inte ”bara” pratar om klass utan även om ”kön, etnicitet och hbtq”.

Jag har inget problem med detta. Problemet är att Sahlin själv aldrig pratat om klass och att ingen annan i socialdemokratin heller pratade vare sig om klass eller till arbetarklassen.

Den socialdemokratiska politik hon själv var med att genomföra på 1990-talet och 2000-talet (hon var verkligen inte ensam!) var en effektiv klasspolitik riktad mot just de arbetarkvinnor som likt min mamma trodde på Mona för att hon såg ut som dem, lät som dem och sade sig företräda dem. 

Men den nyliberala omläggning hon och den dåtida socialdemokratiska partiledningen med Kjell-Olof Feldt, Ingvar Carlsson, Göran Persson och Eric Åsbrink genomförde drabbade arbetarklassen, kvinnorna och invandrarna i förorten stenhårt. 

Hbtq-folket fick avgörande mänskliga rättigheter under samma period, men det samhällsklimat som det nyliberala systemskiftet innebär, förskjuter samtidigt så stora delar av arbetarklassen och småborgerskapet i direkt högernationalistisk riktning att även dessa vunna friheter måste anses hotade på sikt.

Den socialdemokrati Mona Sahlin representerar starkare än någon annan brydde sig aldrig om arbetarklassen. Vill man värna en liberal demokrati visade sig det vara det farligaste som finns. Det var en mycket dålig antirasistisk strategi att släppa på klasskillnaderna.

Kanske kan man rent av ge en historiematerialistisk förklaring till nittiotalets liberalt lutande tredjevägensossar. Klasskampen var ett avslutat kapitel enligt dem, kapitalet hade vunnit.

De enda reformer som kunde genomföras av en socialdemokrati på knä var de som inget kostade. 

Sedan kom den repressiva backlashen. När klassklyftorna blivit så babelstornsvida och segregationen så skriande att samhället började falla sönder. Då växte rörelser som inte heller accepterade de liberala friheter den tredje vägens socialdemokrati gett oss.

Men Mona Sahlin nämner inte de våldsamt växande ekonomiska klyftorna i vårt land med ett enda ord. Det är häpnadsväckande.

I stället är det som en skiva som hakat upp sig. Partier måste förnyas, förnyas, förnyas. Hon älskar småföretagare. Hon älskar Carl Bildt. Hon gick med i Palme. Hon värnade hbtq. Hon är för förnyelse. 

När jag läser mig djupare in i det 240 sidor långa Mörkrets hjärta denna bok utgör, frigörs en arkipelag av bitter elitism, där vreden nästan alltid är riktad mot röda socialdemokrater, fackföreningsfolk, arbetarmän som nog kan vara dryga och inte fatta feminism, säkert. 

Men som politisk analys från en socialdemokrat är det förunderligt att ta del av Sahlins universum. Mona Sahlin var i maktens centrum i hela sitt liv, hon praktiskt taget föddes in där men makt hade hon aldrig, heller inget ansvar. 

Hon tycker partiet borde förändrats, exempelvis med öppna val till partiledarposten. Men hon valdes själv 2007 i en sluten process och ändrade inget. Både Juholt och Löfven väljs av på traditionellt vis i sluten process – Löfven dessutom av partitoppen själv. 

Bakgrunden till Mona Sahlins ovilja mot ungdomsförbundets och Tvärdrags antologi var att vi hade kritiserat hennes rådslagsgrupper 2007. Sahlin blev sur. Nu ville hon inte komma

I boken vräker hon sin avsky mot själva arbetardelen av socialdemokratin, samtidigt som hon urskuldande förlåter Sven-Otto Littorin som köpte sex. Det finns knappt en moderat som inte får beröm i boken.

Thomas Bodström, ett annat politikerbarn i fraserian, i friskolebranschen och pensionsbolaget Allra är däremot hennes favoritkille. 

I sitt sista tal som partiledare, hennes allra bästa enligt henne själv öser hon galla över dem som brinner för jämlikhet. Det har gått för långt menar hon, tappat all sans.

Men analysen Sahlin byggde sin förnyaragenda på var hämtad från Svenskt Näringsliv och placerad i talet av PR-byrån Prime som fått 5 miljoner för att styra Sveriges socialdemokratiska arbetarparti högerut. 

Grunden för hennes ”bästa tal” där hon kunde tala från hjärtat var alltså införskaffat av lobbyister från näringslivet.

Det hon framförde var till stora delar Fredrik Reinfeldts berättelse om en socialdemokrati som tappat arbetarna och nu bara hade stöd av sjukpensionärer och arbetslösa. 

Sahlin berättade att hon aldrig mer ville gå ut i en valrörelse och möta väljare i villaområden som sa att de skulle rösta på Socialdemokraterna trots att de tjänade bra och S-politiken mest gynnade människor längre ner i samhällsstegen. Egentligen kan man sätta punkt där. Vad finns mer att säga? 

Gång efter gång återkommer Mona Sahlin i sin bok till att hon gick med i Olof Palme, inte socialdemokratin. Nu har hon tydligen lämnat partiet. Det var nog på tiden.