”Staten säger upp kontraktet med parterna”

Staten ska inte utmana avtalsrätten, balansen i utbudet av arbete i olika branscher eller arbetskraftens skydd vid bortfall av inkomster.

Det är viktigt att förstå skillnaden mellan staten och parterna för att se hoten.

Alla måste betala skatt, även om tjänster som levereras är av succesivt sämre kvalitet. Det är däremot frivilligt att vara med i en fackförening eller i en arbetsgivarorganisation.

Ett kraftfullt fack måste först ha något att erbjuda medlemmarna, som löneskydd, och för det andra något att erbjuda arbetsgivarna.

Samma gäller arbetsgivarna, de måste erbjuda medlemsföretagen stabilitet och möjlighet till konkurrenskraftig lönesättning.

Andra företag bör inte få lägre lönekostnader. 

Staten vill nu tränga undan parternas avtal och ha monopol på regleringen av arbetsmarknaden. Staten uppträder som om den stod i direkt relation till företaget eller medlemmen och förbigår partssystemet och praktiken en del av det civila samhället.

Staten välter därmed maktbalansen på den viktigaste marknaden av alla, den för arbete. Den välter därmed balansen i Sverige.

Att det bara finns två eller tre fackföreningar på en arbetsplats bidrar till låga kostnader för kontrakt. Ett av fackets viktigaste bidrag till samhället är att leverera arbetsfred.

Starka parter är en av Sveriges konkurrensfördelar.

Redan 1932 var ekonomen Bertil Ohlin, sedermera ledare för Folkpartiet, klar över att det är löntagarna som betalar de försäkringsavgifter som läggs på lönen.

Det finns ett stort stöd bland arbetare och tjänstemän för trygghet vid inkomstbortfall.

Politiken bör inte försämra anställningsskyddet. Parternas arbete bör fredas från en klåfingrig stat

Det förutsätter att avgifter för försäkringar går till det ändamål som var har avsett, men är så fallet?

Martin Linder, Unionen, påpekar som exempel att arbetslöshetsförsäkringen är överfinansierad.

Parterna accepterar inte att pension är en uppskjuten lön. Löntagarna har avstått lön för framtiden och staten ska därför inte sänka nivån eller relationen till andra, efter att individen har lämnat arbetsmarknaden.

Balansen mellan parterna kunde tidigare upprätthållas med regleringar och en arbetsmarknadspolitik av stor omfattning som både hindrade överutbud av arbete och brist på kompetens.

Denna maktresurs som för löntagarna gjorde det möjligt för alla kategorier på arbetsmarknaden att forma ett anständigt liv, är nu i praktiken nedmonterad.

Vissa arbetsgivare har en unik rätt att styra utbudet av arbete och dess kvalitet genom import av arbetskraft. Det snedvrider konkurrensen mellan företagen och lönebildningen.

I en del branscher är det överskott på arbete och löntagarna har svårt att få arbete på heltid.

Även tjänstemän med universitetsutbildning kommer att se sin standard halka efter. Det visar också jämförelser med mer liberala länder.

Det finns brytpunkter. Om staten bryter mot inkomstbortfallsprincipen, som gör att tjänstemän med höga löner sluter upp bakom välfärdssystemet och facken kan hålla ihop, är sannolikheten hög för att det blir grupp-, förbunds- eller företagsvisa lösningar.

Konsekvensen är att det kommer att bli fler smitare bland löntagare, företag och parter.

Individer kommer än mer att livsplanera sina inkomster mer utanför de vanliga systemen. Det blir ett arbetsliv segregerat efter position.

Respekterar riksdagens partier att pensioner är löntagarnas egendom eller är det bara privata försäkringar och bostäder som ska ge trygghet över livet?

Politiken är numera helt ologisk. Dels vill den försämra anställningsskyddet, dels ha en högre beskattning på försäkringsinkomster vid arbetslöshet eller sjukdom. Det visas av att jobbskatteavdraget återkommer.

Staten välter därmed maktbalansen på den viktigaste marknaden av alla, den för arbete. Den välter därmed balansen i Sverige

Partierna hävdar att arbetsrätten behöver moderniseras.

Vilket är svaret till löntagare med god utbildning och erfarenhet och som vidareutbildar sig men som inte kan skydda värdet av sin kunskap, utan möter en godtycklig arbetsgivare?

Politiken bör inte försämra anställningsskyddet. Parternas arbete bör fredas från en klåfingrig stat.

Fackföreningar behöver nödvändiga maktresurser för att hindra lönepress. Det finns inte stöd hos allmänheten eller hos löntagarnas organisationer för försäkringar som bara ger en minimal grundtrygghet.

Arbetskraftens inkomster ska skyddas efter den tid de lagt ner på arbete och den ersättning de får per dag eller timma. Det gäller såväl vid arbetslöshet, sjukdom och pension.

Sverige är nu på fel väg och vari ligger det moderna, vari ligger framstegen? 

En modernitet är att både skydda människan och naturen mot marknadskrafternas verkningar.

Skyddet av människan behövs också för en bred uppslutning kring ambitiösa klimatmål.