Att de tre konservativa partierna Moderaterna, KD och SD närmar sig varandra är tydligt.

Vi kan redan i dag tala om ett konservativt block där den tidigare skarpa gränsen mellan SD och de två övriga partierna på högerkanten suddas ut.

Men hur är det med de övriga partierna?

Med januariöverenskommelsen har vi sett ett allt starkare samspel mellan socialdemokratisk och liberal politik.

Många socialdemokrater ser januariöverenskommelsen som ett nödvändigt ont för att undvika en än värre politik där Sverigedemokraterna skulle få ett starkt inflytande.

Men väldigt lite tyder på att styrkeförhållandena kommer att ändras fram till nästa val.

Vi ser också tecken på att det inom socialdemokratin pågår en större omprövning av den tidigare politiken.

En mer socialliberal politik marknadsförs allt oftare, nu senast genom en debattartikel i DN av två starka ideologer inom Socialdemokraterna, Anne-Marie Lindgren och Daniel Färm.

Låt vara att denna omprövning har en pragmatisk prägel, det vill säga att Socialdemokraterna bör anpassa sin politik för att få igenom delar av den och inte bara prata om helheten. Likväl innebär en sådan omställning stora slitningar inom partiet.

Vi ser därmed möjligen en ny politisk karta i svensk politik, där vi får ett klart konservativt block och ett socialliberalt block. Och Vänsterpartiet kvar som ensamt uttalat vänsterparti.

Visst har svensk politik många gånger sagts vara på väg att omformas. Sedan 1995, då jag själv började skriva om svensk politik, har jag tappat räkningen på hur många gånger jag hört orden ”blockpolitiken är död”.

Det har aldrig visat sig stämma.

Inte heller den nya indelningen GAL-TAN-skalan som lanserades vid millennieskiftet och slog igenom i Sverige runt 2015 blev nationellt särskilt långlivad.

Den kan mycket grovt sägas vara en uppdelning mellan traditionalister och frihetliga nytänkare, men ramlade snart ihop till att bli synonym med den gamla vanliga höger-vänsterskalan.

Men vad vi nu ser kan vara en större förändring där en klarare uppdelning mellan konservativa och socialliberala partier kan bilda bas för en ny blockpolitik.

Att den gamla Alliansen uppstår är otänkbart. Därtill är Moderaternas och Kristdemokraternas närmande till SD alltför starkt.

Att Vänsterpartiet skulle inordna sig i ett socialliberalt block är lika otänkbart.

Kvar finns fyra partier där med all säkerhet starka konvulsioner kommer att skaka två partier, Liberalerna och Socialdemokraterna.

Liberalerna har tydligt fjärmat sig från den socialliberalism som en gång färgade partiet under partiledaren Bertil Ohlins långa styre. Under Nyamko Sabuni har vandringen bort från socialliberalismen fortsatt.

I skenet av ett allt tydligare konservativt block måste dock Liberalerna välja väg, att ta steget in bland de konservativa partierna eller att ingå i ett socialliberalt block som de traditionellt ändå ligger närmast. 

För Socialdemokraterna blir konvulsionerna än starkare. Ska Socialdemokraterna anpassa sin politik till ett socialliberalt block blir man tvungen att överge många grundläggande socialdemokratiska idéer, framför allt om statens möjligheter att omfördela resurser inom befolkningen.

Som sociologen Stefan Svallfors länge har visat har höga skatter med stor majoritet accepterats av Sveriges befolkning.

Avgörande för denna acceptans har varit vetskapen om att skatten kommer åter till den enskilda människan i utsatta skeden i livet i form av god sjukvård, hög a-kassa, omfattande barn- och äldreomsorg, och inte minst genom en god pension när man inte längre kan arbeta.

Socialliberalismen värnar i stället ett grundskydd för hela befolkningen med möjligheter för den enskilde att bättra på skydden genom egna medel. Därmed kan också skatten sänkas.

Som LO-ekonomerna har visat har den statligt styrda utjämningen av resurser mellan grupper i befolkningen drastiskt minskat under lång tid.

Under januaripartiernas styre har vi sett ytterligare steg mot socialliberalismen med utökat rutbidrag och sänkta skatter.

Hur långt Socialdemokraterna kan tänka sig att gå återstår att se.

Hur mycket kan man laborera med den ursprungliga tanken om statens ansvar för skydd och välfärd och hur mycket ska läggas över på individen?

För Centern och Miljöpartiet blir valet enklare. Centern står för den socialliberala linje som bildar det nya blockets bas.

Och Miljöpartiet har länge prioriterat individens ansvar framför kollektiva lösningar och statlig omfördelning av resurser.

Hur Vänsterpartiet klarar av att ensamt stå kvar på vänsterkanten återstår också att se.

Några fler samarbeten med Moderaterna och KD om enskilda satsningar blir det knappast när det konservativa blocket blir mer sammansvetsat.

Vänsterpartiet lär i stället mer renodla sin roll som aktivt oppositionsparti.

Socialdemokraternas nästa partikongress hålls i november 2021. Gissningsvis blir de interna debatterna allt häftigare fram till dess.