Under onsdagens partiledardebatt stod det klart: Alla politiska partier har nu en realistisk och klar bild av hur utbredd gängkriminaliteten är i Sverige i dag.

Vi kan också konstatera att januaripartierna och det konservativa blockets tre partier vill möta våldet och morden med ungefär samma strategi, hårdare straff, färre straffrabatter, fler poliser och större befogenheter för polisen att jaga den organiserade brottsligheten.

Och att söka rätt på och lagföra gärningsmännen till de grova brott som begåtts är en naturlig och närmast nödvändig uppgift för en ansvarsfull regim.

Det är oomtvistat att ju fler yrkeskriminella som sitter inlåsta desto lugnare blir det på gator och torg. Det överensstämmer också med folkflertalets moraliska uppfattningen om personligt ansvar: den som har begått brott måste sona det.

Men sedan då?

När de barn som nu är fem år och lever i dessa miljöer växer upp?

Naturligtvis kan vi inte bara vänta på att de hamnar i kriminalitet så att vi kan bura in dem också.

Den långsiktiga strategin mot gängkriminaliteten måste därför gå ut på att kapa återväxten.

Klarar vi inte det är varje straffskärpning meningslös. Då består våldet, då består skjutningarna, morden och uppgörelserna.

Långsiktigt är mer effektiva förebyggande insatser den enda vägen.

Och faktum är att även de konservativa partierna börjar tala om förebyggande insatser. Men begreppet ges en annan betydelse än den vi är vana vid.

Baserat på de senaste dagarnas debatt om att 40 familjer, klaner, styr stora delar av organiserad kriminalitet är ”förebyggande insatser” enligt en konservativ lösning att stoppa invandringen och helst kasta ut de invandrare som kommit hit.

KD vill till exempel använda biståndspengar för att skapa fängelser utomlands.

Det hjälper naturligtvis inte mot den kriminalitet som fortsätter här hemma av andra personer.

Eller tror KD verkligen att brotten upphör om de säger att de som åker fast får sitta i fängelse i Irak? Eller i Iran? Eller i en liten svenskt driven paviljong i Guantanamofängelset på Kuba om USA ger oss tillträde, eller varför inte på Spetsbergen. Naturligtvis har inget av detta någon som helst bäring på den fortsatta kriminaliteten i Sverige.

Det polisen länge har efterfrågat är en större närvaro av det övriga samhället i de mest utsatta områdena.

Som Arbetets ledarsida tidigare har noterat är Södertälje en föregångskommun i detta sammanhang.

Insatser av Skattemyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och polis kan bryta kriminellas ekonomiska strukturer. I Södertälje har man på detta sätt brutit igenom det omfattande välfärdsfusk som möjliggjorts av Lagen om valfrihetssystem, Lov.

Det är den lag som Alliansen införde om fri etableringsrätt för välfärdsföretag, och som fortfarande åtnjuter riksdagens majoritetsstöd.

I Södertälje lade denna lag grunden till att kriminella nätverk kunde skapa en mängd skenföretag. Dessa avslöjades i den stora assistanshärvan 2015. 34 personer fälldes för verksamheten där miljonbelopp hade betalats ut och försvunnit.

Allianspartierna, inte minst Centern, har också drivit en medveten linje för att minimera samhällets insyn i dessa privata välfärdsföretagen.

Nyligen ledde Centerns kampanj för minskad samhällelig insyn till att skolstatistik för samtliga Sveriges skolor hemligstämplades. En bättre grogrund för kriminalitet i skattefinansierad, privat driven verksamhet kan samhället knappast erbjuda.

Den  urholkade lagen om arbetskraftsinvandringen, som allianspartierna och Miljöpartiet gemensamt införde, är en annan bjudning som kriminella nätverk tog emot med öppna armar.

Enligt denna lag kan svenska företag importera människor från länder utanför EU knappt utan någon större reglering.

Det har lett till en människohandel av utsatta arbetare och en öppen väg in i den välorganiserade kriminalitet som importerar människor. EU-kommissionen har pekat ut Sverige och Polen som de två länder inom EU som har öppnat för denna typ av verksamhet.

Dessutom behövs naturligtvis också en betydligt större satsning på sociala samhälleliga stöd för att bryta kriminaliteten, som en fungerande socialtjänst och en fungerande arbetsförmedling. 

Enligt Centerns krav i januariavtalet ska dock Arbetsförmedlingen fortsätta att monteras ned, och arbetsvillkoren för landets socialsekreterare har kontinuerligt försämrats mellan 2003 och 2014, enligt en aktuell studie finansierad av det partsgemensamma AFA Försäkring.

Efter regeringens satsning år 2016 förbättrades läget något för socialsekreterarna. Men genomströmningen i yrket fortsätter att öka.

Sammanfattningsvis är det självklart att det krävs starkare förebyggande insatser vid sidan av det polisiära och rättsvårdande arbetet.

De måste ske genom sociala insatser och uppstramade lagar och regler runt välfärdstjänster.

För de konservativa partierna är det dock alltid lättare att ge invandrarna skulden än att gå emot egna kapitalintressen.

För Centern och Liberalerna är det lättare att stanna vid förslag om fler poliser och hårdare straff, så slipper man konfronteras med det faktum att Sveriges nyliberala avregleringar av lagar och regler har gynnat de kriminella nätverken.

Och Socialdemokraterna blir åter sittande i en rävsax där januariavtalet begränsar handlingsutrymmet.