”På vilken sida står fackförbunds­ledningarna i las-frågan?”

LO sitter tillsammans med PTK sedan i slutet av augusti i förhandlingar med Svenskt Näringsliv, med målet att dessa ska vara slutförda den sista september.

Det kan diskuteras om detta är en klok idé. Sällan har arbetsgivarsidan haft ett sådant övertag.

De fackliga organisationerna förhandlar under fredsplikt, och blir man inte överens hotar lagstiftning som kan komma att innebära genomdrivandet av de mest antifackliga lagar som någon svensk regering klubbat på decennier. 

Legitimiteten i underlagen inför förhandlingarna, framtagna av partsgemensamma arbetsgrupper, är omtvistad, men innehållet vittnar om arbetsgivarsidans styrkeposition och målsättning.

Att luckra upp regelverket kring saklig grund vid uppsägningar och införa ytterligare undantag i turordningsreglerna till förmån för större företag.

De förslag som tillgodoser de fackliga organisationernas intressen väger jämförelsevis lätt: allmän visstid kan komma att ersättas med ”avtalad visstid”, men utan några betydande förändringar i innehållet.

Möjligheterna att utnyttja bemanningsanställda ska något begränsas, men arbetsgivaren ska fortfarande kunna köpa sig fria från att tillsvidareanställa.

Möjligheten att fritt hyvla anställningsgrader kan komma att begränsas något, men utan något klart förbud. Det är sammantaget inte mycket att glädjas över. 

Vi är övertygade om att det är hög tid att påminna både oss själva och våra motparter om vår kraft, också viktigt för att vi som rörelse kunna ta ansvaret för samhällsutvecklingen framöver

På uppsidan finns istället förslag om en starkare a-kassa, och mer resurser till kompetensutveckling och omställning.

Arbetsgivarnas våta dröm om en flexicurity-modell, med ett till stora delar avvecklat anställningsskydd som kompenseras med omställningsstöd (delvis bekostat av det allmänna), skiner igenom.

Att delar av den svenska fackföreningsrörelsen uttryckt sig positivt om en sådan modell är en gåta.

Omställningsåtgärder i all ära (sådana behövs!), men som kompensation i utbyte mot maktförskjutningen kan den bara tjäna till att något mildra smällarna för den enskilde löntagare som jobbat tillräckligt många år, alternativt är tillräckligt gammal för att kvala in i systemet.

I skottgluggen står äldre arbetskraft, de som inte hoppar när arbetsgivaren knäpper med fingrarna och de som höjer rösten om dåliga arbetsförhållanden.

Den lokala fackliga verksamheten på många arbetsplatser riskerar att drabbas stenhårt.  

Vi, fackligt förtroendevalda verksamma med arbetsplatsen som bas, känner en djup oro över vart detta ska sluta.

Vi vet att många kamrater i fackföreningsrörelsen delar den oron, som inte heller mildras av bristen på diskussion om vad alternativet består i.

Att den socialdemokratiska regeringen nu agerar utpressare, samtidigt som den lagt sitt eget öde i händerna på fackföreningarna, skapar förstås en enorm press på förbundsledningar med nära band till partiet.

Hela strategin bygger helt uppenbart på att en överenskommelse uppnås – annars hotar politiskt kris.

Trots detta, Pappers undantaget, hörs inga ord från högre ord om den fackliga beredskapen för att ta konflikt för anställningstryggheten i händelse av att man kör fast.

Och detta trots att förbunden har all möjlighet i världen att hantera frågorna i den kommande avtalsrörelsen – utan fredsplikt. 

Arbetsgivarnas våta dröm om en flexicurity-modell, med ett till stora delar avvecklat anställningsskydd som kompenseras med omställningsstöd (delvis bekostat av det allmänna), skiner igenom. Att delar av den svenska fackföreningsrörelsen uttryckt sig positivt om en sådan modell är en gåta

Har våra förbundsledningar glömt att styrkan i en fackförening i sista hand helt beror på vår förmåga att strejka?

Anser ledande förbundsföreträdare i slutändan att det är viktigare att rädda den socialdemokratiska ledningens januariöverenskommelse än att stå upp för grundläggande fackliga rättigheter?

Vi vill inte tro det, men tystnaden gör det nödvändigt att ställa denna fråga öppet.

Tage Erlander sade i en kommentar om metallstrejken 1945 insiktsfullt att ”[d]et kanske är så att arbetarrörelsen en gång per generation behöver en stor strid”.

Nu är det länge sen sist, så länge att många glömt vad arbetarrörelsen förmår när vi håller ihop och tar kampen.

Vi är övertygade om att det är hög tid att påminna både oss själva och våra motparter om vår kraft, också viktigt för att vi som rörelse kunna ta ansvaret för samhällsutvecklingen framöver.

Låt diskussionen om alternativa handlingslinjer börja – på alla nivåer i fackföreningsrörelsen.