Under sommaren har LO-ekonomen Balder Bergström i en rad kartläggningar granskat den ökande ojämlikheten i Sverige. Bilden är deprimerande.

Ökande inkomstskillnader och nedmonterad välfärd har länge svept över både Sverige och övriga västvärlden.

Men bland alla dystra siffror finns en positiv nyhet.

Det är att löneskillnaderna knappt har ökat.

Visst har inkomstskillnaderna ökat kraftigt de senaste decennierna. I Sverige är förändringen bland de mest tydliga inom OECD.

Men vi måste skilja på inkomstskillnader och löneskillnader. Lönen är för de flesta den faktor som avgör inkomsten. Men här finns också transfereringar som barnbidrag och sjukförsäkring.

Här finns också kapitalinkomster vid sidan av lönen. Naturligtvis inte för LO-anslutna men för de flesta av höginkomsttagarna. Och kapitalinkomsterna har ökat kraftigt i hela västvärlden de senaste trettio åren.

Ökade kapitalinkomster för de rika står därför för en mycket stor del av de ökande inkomstskillnader vi har sett.

En annan orsak till den ökade inkomstspridningen är att välfärden har monterats ned. Det har lett till en kraftig omfördelning av inkomster från fattig till rik.

Sjukpenning och a-kassa har sänkts och pengarna har i stället omvandlats till skattesänkningar för högavlönade.

De bidrag som går till höginkomsttagare har dessutom ökat kraftigt, till exempel rutbidraget som nu ensamt står för en överföring från fattig till rik i mångmiljardklassen.

Men med lönen är det annorlunda.

Den tiondel av inkomsttagarna som har högst löner i Sverige har i snitt drygt dubbelt så hög timlön som tiondelen med lägst löner.

Och det är faktiskt inte så stor skillnad mot 1997 då skillnaden låg på 1,8 gånger så hög lön för de högavlönade.

Det här är unikt i västvärlden där löneskillnaderna har ökat snabbt i takt med växande kapital-inkomster och nedskuren välfärd.

I Norge har till exempel lönerna för tiondelen med högst inkomster stigit från 1,8 till 2,5 gånger en låginkomsttagares lön sedan 1997.

Löneskillnaderna i Danmark och Finland har under samma tid ökat ännu mer, till strax över Norges löneskillnader. Skillnaden har också blivit väldigt mycket större i en rad andra länder.

Att Sverige har haft starka fack som kunnat stå emot arbetsgivarens krav på större lönespridning innebär därmed att Sverige sticker ut inom OECD med relativt sett små förändringar i löneskillnaderna.

Trots att nedskuren a-kassa och sänkt sjukpenning är en katastrof för många har alltså lönen kunnat hållas någorlunda uppe, vilket är mycket viktigt för människors liv – inte minst för att de flesta vuxna faktiskt har ett jobb.

Sverige hade 2019 den högsta sysselsättningen i EU med 82,1 procent sysselsatta i åldersgruppen 20-64 år, även om coronakrisen nu – förhoppningsvis tillfälligt – har ökat arbetslösheten.

Naturligtvis sticker löneutvecklingen i ögonen på arbetsgivarna och deras partier i riksdagen.

I arbetsgivarnas och de borgerligas värld räcker det ju inte med höjda kapitalinkomster för de högavlönade och det räcker inte med sänkta bidrag till de lågavlönade.

Att också försöka försvaga facken och därmed öka löneskillnaderna har blivit nästa utmaning.

Denna lönesänkarambition är huvudskälet till att Sveriges riksdag nu debatterar de borgerliga förslagen att montera ned den statliga arbetsförmedlingen och försvaga den lagstadgade anställningstryggheten.

Kan mittenpartierna inom januariavtalets ram driva igenom dessa förändringar är mycket vunnet för Svenskt Näringsliv.

En nedskuren arbetsförmedling gör arbetslösa mer utlämnade i jakten på jobb, vilket gör det svårare att ställa krav på rimliga arbetsvillkor.

Sämre anställningsskydd försvagar fackens förhandlingskraft och gör det lättare för arbetsgivaren att hålla nere anställdas löneutveckling.

Vi ser alltså mycket tydligt att det är kollektivavtal och hög facklig anslutning som har kunnat hålla uppe lönerna för de anställda.

Att fortsatt kämpa för starka fack och hög anslutning är det enda effektiva sättet att hindra att också löneskillnaderna ökar mellan låg- och höginkomsttagare.