70-åriga Barbro Eriksson i Eskilstuna får cytostatikabehandling för cancer och dialys för njurarna. Hennes man slutade köra buss i tre månader för att skydda henne från smitta.

Ett intyg av en överläkare bekräftar faran hon skulle utsättas för om han kom hem med covid-19.  

Men maken nekades ersättning från Försäkringskassan och fick sätta sig bakom ratten igen i somras. Bara pensionen räcker inte.  

– Jag är ursinnig, säger Barbro Eriksson.  

Hon väntade sig mer av välfärdssamhället som hennes föräldrar varit så stolta över, och av en regering som hon i grunden har stor tilltro till.  

– Vi svälter inte ihjäl, vi bor i en billig lägenhet. Men detta handlar om att vi har byggt upp ett välfärdssamhälle och det ska banne mig fungera för alla.  

Hon pekar på att företagsstöd kom på plats tidigt i pandemin.  

– Det är behjärtansvärt, många företag går på knäna. Men det är människor som oss bakom också. Hallå, vi finns också! Vem ska bry sig?  

I ett brev till statsministern skriver paret om hur de jobbat sedan tonåren och slår fast: ”Man får inte behandla hårt arbetande människor på detta vis”.

De har skrivit till Regeringskansliet igen och skickat faktura till Försäkringskassan. Men ingen ersättningsform omfattar deras situation.

Mikael Johansson i Värmland var under våren hemma från jobbet i karantän eftersom ett ingrepp skulle göras. Han har sedan länge en transplanterad njure.

Men i juni var han tillbaka på gjuterijobbet, trots att han löper extra stor risk om han smittas av covid-19.  

– Läkarna vill helst inte att jag ska jobba, säger han.  

Först var det lite oroligt, men arbetsplatsens rutiner visade sig vara bra. I slutet av sommaren är han osäker på om han ska söka den ersättning för riskgrupper som nu införs.

– Jag tycker att även min fru borde vara hemma då, annars blir det halvgjort, säger han.  

Hustrun Carina Johansson är sjuksköterska och risken är större att hon får hem viruset.

– Jag är orolig för att smitta honom, säger hon. 

Men för henne finns ingen ersättning att söka.