I dag startar förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter om hur lagen om anställningsskydd, las, ska se ut i framtiden. Senast den 30 september ska förhandlingarna vara klara, enligt den tidsram som nu gäller.

Om inget acceptabelt förhandlingsresultat då har uppnåtts ska januaripartierna kunna lagstifta om ny arbetsrätt, enligt en punkt i januariavtalet.

Och som en skräckfylld förberedelse för hur lagen i så fall kan komma att se ut har januaripartierna tagit fram en utredning som föreslår långtgående försämringar för alla LO-anslutna.

Det är naturligtvis fullständig oacceptabelt. Otyget från politiker att hota med lag om förhandlingarna inte blir vad man har tänkt sig är ett brott mot den svenska modellen.

Det hotet bör omgående dras tillbaka.

Men om vi nu förutsätter att förhandlingarna verkligen får gå till som förhandlingar brukar gå till, hur ska då facken agera?

Vi måste då först och främst bortse från politiker som förläst sig på nyliberala skrifter om sänkta löners suveränitet. I stället måste vi se till fackliga krav om vad som är bäst för de anställda och för samhällsekonomin.

Det är ju inte så att alla lagar och överenskommelser är orubbligt huggna i sten en gång för alla. Däremot är vissa av de arbetsrättsliga funktioner man nu ska diskutera orubbliga för ett fack som tar ansvar för sina medlemmar.

Och här finns fackliga linjer som aldrig kan överges och som får ses som några ”Big No-No” för facken.

Några av dessa är följande:

* Dels får maktbalansen mellan fack och arbetsgivare inte försämras av eventuella ändringar. Tvärtom behöver förhandlingarna minska de redan ojämna maktförhållandena genom att förbättra de anställdas möjligheter att ställa krav.

* Dels måste vi även i framtiden kunna undvika godtycke vid uppsägningar. Förslaget att lagtexten om att ”saklig grund” vid uppsägning ska strykas är visserligen borta ur förhandlingarna. Men för varje förenkling av reglerna runt uppsägningar ökar också risken för godtycke.

* Dels måste den äldre arbetskraften fortsatt skyddas från uppsägningar. Att skydda den äldre arbetskraften är turordningsreglernas (sist in, först ut) tydligaste funktion när den tillämpas.

All empiri visar att äldre som blir arbetslösa har svårt att få ett nytt jobb jämfört med yngre och medelålders. Att värna den äldre arbetskraften är alltså av synnerlig vikt, både för den enskilde arbetstagaren och för samhällsekonomin.

* Förhandlingarna handlar dessutom om hur uppsagda arbetare kan få hjälp att gå vidare till nytt jobb. Kompetensutveckling och fortsatt lärande blir allt viktigare i den föränderliga ekonomi vi nu lever i.

Det här är en linje som svenska fack har drivit alltsedan den svenska modellen formades redan på 1950-talet.

Till skillnad från en del fackliga organisationer i Kontinentaleuropa har svenska LO bejakat omvandlingen i ekonomin och inte krävt att varje jobb till varje pris måste vara kvar.

Däremot måste varje arbetstagare kunna slussas vidare till nya jobb när de gamla försvinner.

Att kompetensutveckling är nödvändigt visades tydligt när den digitala prismärkningen infördes i landets butiker. Då försvann enligt Handelsanställdas förbund så många som 10 000 anställningar inom bara några år.

Skulle facken kräva att svenska butiker ratade den digitala prismärkningen och fortsatte prismärka för hand?

Naturligtvis inte. Det vore kontraproduktivt både för samhällsekonomin, löneutvecklingen och de egna medlemmarna.

Däremot kräver facken både kompetens och vidareutbildning som slussar de friställda vidare till nya jobb och nya arbetsuppgifter.

Det är alltså knappast gångbart att se lagar och avtal som så huggna i sten att de aldrig ska kunna diskuteras eller ändras.

Däremot finns rättigheter för de anställda som är absoluta krav och som inget fack kan förhandla bort.

Senare i höst får vi veta om förhandlingarna lett till något resultat. Om så sker måste det innehålla förbättringar för arbetstagarsidan.

Men det politiska hotet om att genom lag försämra för anställda om förhandlingsresultatet inte överensstämmer med Centerns och Liberalernas önskemål om försämrade anställningsvillkor är fullständigt oacceptabelt.

En sådan lagändring kan ingen socialdemokratiskt ledd regering ställa sig bakom.