”LO – offra inte turordnings­reglerna i förhandlingar om las”

Turordningsreglerna i las är en symbol för arbetarrörelsens framgångsrika kamp för tryggare anställningar. Med dessa kan arbetsgivarnas godtycke vid uppsägningar begränsas.

Detta har varit ett fackligt axiom sedan jag började arbeta fackligt för 40 år sedan. 

Att offra turordningsreglerna i ett försök att städa bort de värsta avarterna i den negativa utveckling som tillåtits ske på arbetsmarknaden de senaste decennierna är därför är oförlåtligt.  

Det går att fortsätta kampen för trygghet och omställning utan att ge upp viktiga fackliga och politiska landvinningar.

Ett fullt rimligt utfall i beslutet från LO:s repskap hade varit att även turordningsreglerna ska fredas i de fortsatta förhandlingarna.

Att de som är satta att försvara och förhoppningsvis även förbättra våra villkor inte tycks vara speciellt angelägna att ta striden gör mig djupt oroad och beklämd

Ett sådant beslut skulle ha gett råg i ryggen för fackligt aktiva medlemmar och förtroendevalda. Det hade behövts såsom samhällsutvecklingen ser ut.

Så blev det tyvärr inte!

Turordningsreglerna ligger nu med som bytesvara från LO:s sida när parterna ska träffas i förhandlingar redan denna vecka.

Besluten på LO-kongressen, som också bekräftades på LO:s repskap innebär också en viss kursändring jämfört ”avsiktsförklaringen” från i vintras, inte minst kring saklig grund för uppsägning.

Men när det kommer till turordningsreglerna vid arbetsbrist verkar fördämningarna vara på väg att brista.

Där finns inga tydliga utfästelser från LO:s ledning om att även dessa ska försvaras.

Det öppnar för eftergifter och nedslående kompromisser.  

Som om godtycket skulle vara mer acceptabelt nu än när arbetarrörelsen tog kampen för tryggare anställningar och som banade vägen för den moderna arbetsrätten.

Toijerutredningen kritiserades med rätta för att den inte behåller balansen mellan parterna. Det gäller i hög grad även parternas utredningsförslag.

Det är naivt att tro att det går att uppnå ”oavgjort” som resultat när en av de viktigaste vallarna i arbetsrätten oåterkalleligt rämnar.

När LO begärde förhandlingar med Svenskt Näringsliv 2017 om trygghet och omställning var det för att komma till rätta med utsattheten och otryggheten för alla timanställda med sms-jobb, inhyrda och de som går under allmän visstid.

Ingen trodde väl då att det skulle bli upptakten till ett utpressningsdrama framtvingat av två marknadsliberala partier.

Efter 40 år av facklig kamp trodde jag mig inte behöva uppleva att fackföreningsrörelsen börjar anpassa sitt tänkande och handlade efter kraven på marknadsliberalernas definition av ”modernisering av arbetsrätten”.

Eller att en (S)-regerings lojalitet med en uppgörelse med dessa partier är starkare än att försvara historiska landvinningar i arbetsrätten.

Att offra turordningsreglerna i ett försök att städa bort de värsta avarterna i den negativa utveckling som tillåtits ske på arbetsmarknaden de senaste decennierna är därför är oförlåtligt

Budkavlen ”försvara turordningsreglerna i las” har – trots att pandemin lagt sordin över fackliga möten och möjligheter att samlas till diskussion och beslut – lett till en betydande facklig anslutning.

Flest anslutna i lokala fackföreningar finns inom IF Metall och Seko. Övriga LO-förbund, likväl som lokala fackföreningar inom TCO och Saco finns också representerande.

Tillsammans representerar dessa mer än 100 000 fackligt anslutna.  

Det är givetvis vanskligt att spekulera i vad budkavlen, som saknar egentliga möjligheter att nå ut i hela Fackföreningssverige, därmed representerar.

Men det är min fasta övertygelse att om det genomfördes en omröstning bland alla fackligt anslutna skulle det bli en betydande majoritet för att bevara turordningsreglerna i las.

Att de som är satta att försvara och förhoppningsvis även förbättra våra villkor inte tycks vara speciellt angelägna att ta striden gör mig djupt oroad och beklämd.