I går tisdag kom beskedet att Norge stänger för stora delar av Sverige.

Det är inte underligt. Coronapandemin har orsakat en svensk katastrof av historiska mått.

Nära 6 000 människor har dött i vårt land, mot 256 i Norge.

Sveriges siffror är extrema och det är ett faktum att vi i ett internationellt och nordiskt perspektiv har skyhöga dödstal.

Vi har högre dödstal per miljon invånare än i stort sett hela Europa, förutom de tidigt och kraftigt drabbade Medelhavsländerna.

Vi har också högre dödstal per miljon invånare än både USA och Brasilien, två länder som svensk media unisont gärna anklagar för att ha en usel coronastrategi.

Ändå är det som om vidden av den katastrof som just nu sker i vårt land inte vill sjunka in. En orsak kanske är att många inte blir särskilt sjuka och därför inte heller oroar sig så mycket.

Men här finns också, både från höger och vänster, alltmer vildvuxna åsikter som säger att katastrofen egentligen inte är någon katastrof och att det som händer i Sverige egentligen inte är värre än i andra länder.

Och som vapen plockas ett känt förledningsknep fram; att inleda en kvasidebatt, att skruva debatten långt bort från vad det egentligen handlar om.

En av de tidiga svenska kvasidebatterna lanserade påståendet att svenskarna reser mer och därför blir mer utsatta, alltså helt naturligt, och inte så mycket att bråka om.

Men skillnaden i resande är marginell och dessutom sker nära hundra procent av dagens spridning inom landet.

En annan kvasidebatt som nu pågått några veckor skjuter in sig på att de döda registreras som avlidna ”med” och inte ”av” covid-19.

Aha, menar de desinformatörer som driver denna kvasidebatt framåt, då har säkert de flesta av de 6 000 dött av något annat. Case därmed closed, covid-19 kan vi glömma.

Som läkaren Benjamin Kalischer Wellander har visat i Dagens Medicin är det i så gott som samtliga fall ställt utom allt rimligt tvivel att det är coronainfektionen som orsakat patentens död, vare sig det står ”av” eller ”med”. Och att siffrorna är internationellt jämförbara. 

En annan kvasidebatt handlar om att andelen 70-plussare bland dem som dött i covid-19 är ungefär lika hög vilket land i Norden vi än tittar på. Alltså behöver vi inte bry oss. Norge eller Sverige – ingen skillnad. 

Men det förklarar naturligtvis inte varför Norge har 256 döda och Sverige nästan 6 000.

En variant på denna kvasidebatt är att hävda att de som dog var gamla och sköra som ändå skulle ha dött lite senare under 2020.

Så covid-19 har varken gjort från eller till sett på helår.

Mot detta kan sägas att den grupp som dött i Sverige som inte tillhör gruppen äldre och sköra är långt mer än dubbelt så stor som hela gruppen coviddöda i Norge.

På grund av stor smittspridning har vi alltså inte heller lyckats hålla dödligheten nere bland dem som inte tillhör gruppen gamla.

Det farliga med den desinformation som kvasidebatterna sprider är att de långsamt kan ta över den allmänna begreppsbilden.

Som Tage Danielssons monolog om de svenska kärnkraftsanhängarna efter olyckan på kärnkraftverket Harrisburg så tydligt formulerar: ”Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.”

Om dagens kvasidebatter fortsätter kommer vi småningom att höra liknande teser om coronapandemin. ”Det har aldrig hänt”, ”Det beror på hur man räknar”, ”I efterskott ser vi att Sverige var bäst”, och andra dumheter.

Men det har hänt och det händer just nu. Sverige har drabbats av en fruktansvärd katastrof, inte Norge, inte Danmark, inte Finland utan Sverige.

Vi har låtit döden leta sig in på äldreboenden, vi ser att utanförskapsområden och arbetarklass är mer utsatta för död i covid-19 än tjänstemän och medelklass som kan jobba hemma.

Hur har dessa maktförhållanden mellan grupper färgat dödstalen?

Socialstyrelsen påpekar att sjukdomsspridningen inom äldreomsorgen varierar kraftigt mellan regionerna i landet.

Att det borgerligt styrda region Stockholms extrema nedskärningar i vård och omsorg gjort att dödligheten i covid-19 fullkomligt exploderar just inom Stockholms äldreomsorg bör därför granskas ingående.

I en krönika i NSD, Norrländska Socialdemokraten, skriver Kommunals ordförande Tobias Baudin att antalet personer med tidsbegränsade anställningar inom Kommunals avtalsområden nu är 238 800 personer. Det är nästan lika många som bor i hela Norrbotten.

Vi måste kartlägga hur det påverkar smittspridningen att så många med tillfälliga anställningar drivs från arbete till arbete.

Bland de framgångsfaktorer i bekämpningen av coronaviruset som myndigheten IVO, Inspektionen för vård och omsorg, nu har slagit fast finns ”nära och tydligt ledarskap” med ”dagliga avstämningar där man kommunicerar riktlinjer och rutiner till alla medarbetare”.

Hur ska det gå till när första linjens chefer, som det här talas om, inom Sveriges kraftigt nedmonterade offentliga sektor i dag kan ha ansvar för upp mot etthundra medarbetare, speciellt inom kvinnodominerade avdelningar.

En annan framgångsfaktor i kampen mot covidsmitta är enligt IVO att ”förstärka rutiner kring tvätt av arbetskläder”.

Hur ska det gå till i det borgerliga region Stockholm där den KD-styrda majoriteten inom äldrevård och hemtjänst sagt nej till att ens bygga omklädningsrum för hemtjänstens personal?

Kvasidebatterna lägger effektivt locket på för dessa reella frågor. Många kvasidebatter drivs av borgerliga politiker som inte vill ta ansvar för nedmonterat anställningsskydd och nedskärningar av personal och resurser.

Men kvasidebatter drivs också av anhängare till regeringen Löfven som ser varje påpekande om de skyhöga svenska dödstalen som ett angrepp på regeringen. Därför misskrediterar de varje ny rapport om antalet döda.

Att avsluta kvasidebatterna är nödvändigt för att kunna föra en vettig diskussion. Därutöver måste vi ödmjukt lämna skyttegravarna och polariseringen.

Men för att få bra underlag för både omedelbara och framtida åtgärder måste vi först erkänna detta uppenbara: Sverige har misslyckats. En katastrof har drabbat vårt land. Nära 6 000 människor har dött. Det är fruktansvärt.