Så blev jämlikhetskommissionens rapport ”En gemensam angelägenhet” klar. Efter ett års arbete presenterade huvudutredare Per Molander i förra veckan en 1000-sidorslunta för beställaren Magdalena Andersson.

Och nej det är ingen kioskvältare. Det är en gedigen genomgång av läget i vårt land 2020. Hur vi gick från att vara världens mest jämlika land till att ha OECD:s snabbast växande klyftor.

Och viktigast av allt. Den ger oss konkreta förslag på vad som bör göras för att vända utvecklingen. Hur livschanser kan utjämnas. Hur barns skolgång ska bli mer likvärdig.

Hur bostäder ska bli tillgängliga för alla och hur trygghetssystem ska återgå till att vara just trygghetssystem.

Men visst är det, precis som Lotta Ilona Häyrynen påpekar i Aftonbladet, svårt att se hur förslagen ska kunna gå igenom i riksdagen. Omöjligt rentav.

Hur kapitalskatterna ska kunna höjas liksom hur förmögenhets-, arv- och gåvoskatt ska kunna återinföras.

Eller hur en reglerad arbetskraftsinvandring ska kunna införas, socialförsäkringar höjas till en 80-procentig ersättningsgrad eller hur friskolor ska begränsas.

Tyvärr, bör tilläggas. För det rådande parlamentariska läget och januariavtalet bakbinder Socialdemokraterna från att vara progressiva på riktigt.

Fast är reformförslag till riksdagen här och nu ens syftet med utredningen? 

Knappast. Det hade varit extremt naivt. Slöseri på tid och pengar rentav.

Nej, utredningen bör i stället läsas mot bakgrund av den gordiska knut som Socialdemokraterna som parti så länge kämpat med.

Vari består då knuten?

Medlemssiffrorna för partiet har rasat. Under 2019 sa hela 4 727 personer upp sitt S-medlemskap. Och med endast 90 000 medlemmar blir det allt svårare för Socialdemokraterna att hävda sig vara det gräsrotsparti det tidigare var. 

Och parallellt har väljarstödet successivt minskat från under 40 procent 1998 till under 30 procent vid senaste valet. 

Socialdemokraterna har genomgått en mycket utdragen identitetskris alltsedan glansdagarna under förra seklet, något som inte gjort saken bättre.

Är det ett arbetarparti eller ett parti för medelklassen? Står de för socialism eller nyliberal valfrihet?

Saken är den att utvecklingen går att vända. För att inte fortsätta minska måste Socialdemokraterna göra sig tillräckligt relevanta. 

Och för att nå en tillräcklig relevans behöver Socialdemokraterna hitta tillbaka till sin kärna. Sin grundläggande kompass som enar i stället för att splittra. 

Intressant nog kan Jämlikhetskommissionens rapport vara ett sätt att göra just det. Ett sätt att enas och kraftsamla kring S-kärnbegreppet ”jämlikhet”, men anpassat till 2020- och 30-talets utmaningar.

Läst som sådan är utredningen riktigt spännande.

Det är två år kvar till nästa val och att rapporten kunde faktiskt inte komma lägligare. I alla fall om rapporten är tänkt att användas för att vinna nästa val.

Eller formulerat annorlunda, den borde användas för att vinna nästa val.

För tänk om rapportens gedigna innehåll används för att folkbilda och opinionsbilda om varför det krävs nödvändiga reformer för ett jämlikt samhälle. 

Om argumenten i utredningen används på Socialdemokraternas kongress i maj för att få en mer jämlikhetsinriktad agenda. 

Tänk om rapporten används som grund för studiematerial inom arbetarrörelsen. Till kampanjer för medlemsvärvning. Till 2022 års valmanifest.

Läst som sådan är rapporten ren dynamit.

För tänk om nästa valrörelse kan handla om hur vi gör Sverige mer jämlikt.

Låt oss hoppas att Socialdemokraterna vågar vara progressiva när det gäller.