Hur kul är det smarta livet?
Arbetes krönikör om vikten av att må bra, oavsett hur det framstår i livet.
Jag är ständigt sysselsatt med att göra mitt liv lite smartare. Det går sådär.
Det började när jag var liten då jag la ut kläderna i en särskild ordning för att kunna klä på mig i ett rykande snabbt svep, efter att jag hade sett ett tv-program om brandmän.
Eftersom jag inte fick ha en stång från sovrummet ner till köket i radhuset blev det substitutet.
Jag vill ju inte påstå att jag är särdeles ordningsam men det finns en skönhet i ett organiserat köksskåp eller en skohylla där alla skor står exakt.
Jag hör givetvis till den där sorten som kan glo länge på filmer om löpande band, eller andras monotona arbete, det jag brukar kalla automatiserade rörelser, där man kan utveckla en helt ny ekonomisk teori för världen samtidigt som man lägger tegel (det har gått så där).
Det där smartare livet är ju bara smart om man mår bra av det. Men om det blir tråkigare vet jag inte om jag vill ha det
Det finns en trygghet och njutning i att behärska även stressiga arbetsmoment utan att brista i gråt. Ett tag i varje fall – jag har löst mycket hjärtesorg genom jobbet ska ni veta.
Lite – eller mycket – har det med lathet att göra. För jag är lat. Ja, inte extremt lat, men jag gillar inte att anstränga mig i onödan.
Därför söker jag bekväma lösningar på vardagsproblem. Kunde jag få katten att öppna husporten skulle jag lägga tid på det, så slapp jag ha honom skrikande efter friheten…
Jag har provat på många smarta tricks – ni vet, man skulle göra kartotek över skivor och böcker på de första hemdatorerna.
Man skulle lagra recept i samlingar. Skriva ner sina träningsresultat. Det gick så där.
Man skulle sortera semesterbilderna (typ en miljard när man äntligen kom i gång) och tänkte att gusåbra det skulle vara med en dator till det här, och så sitter man med tusentals osorterade bilder på telefonen i stället, lagrade med välviljan hos nåt nätföretag.
Och man minns fortfarande inte vad de där trevliga människorna på semestern hette, som finns på bild i mobilen.
Susanne, och vad hette han? Från Uppsala? Varför addade vi inte dem på Facebook?
Det finns en trygghet och njutning i att behärska även stressiga arbetsmoment utan att brista i gråt. Ett tag i varje fall – jag har löst mycket hjärtesorg genom jobbet ska ni veta
Man kan ha talande kylskåp, bilar som kör själva, städrobotar som skrämmer katten. Proffsen säger att det är framtiden, jojomän. För att vi ska kunna få mer tid.
Tid till vad?
Halva grejen med att kunna lata sig är ju att man gjort nåt, typ lagt tegel, eller städat, eller gjort massor med matlådor. Att bara lata sig låter … tråkigt.
Lite som att bara äta extremt god mat – då blir man fet i stället, och det var ju inte heller bra.
Det där smartare livet är ju bara smart om man mår bra av det. Men om det blir tråkigare vet jag inte om jag vill ha det.
Ha en fin sommar!
Calle Fridén är byggnadsarbetare men arbetar nu som redaktör på tankesmedjan Tiden. Det här är hans sista krönika i Arbetet.
