”Moores faktaslarv om klimatkrisen spelar de konservativa i händerna”

KULTURDEBATT. Dokumentärfilmen Planet of the Humans har som väntat fått mycket uppmärksamhet och många reaktioner sedan den släpptes. Dokumentärfilmaren Michael Moore är producent, men det är regissören Jeff Gibbs som syns i filmen.  

Filmen har sågats på många håll, inte minst av de miljökämpar som normalt tillhör Moores sympatisörer. Det är med viss rätt.

I en slarvig blandning mellan någorlunda korrekt fakta och stora felaktigheter försöker man övertyga tittaren om att man kommit på något som ingen i miljörörelsen har tänkt på: att det finns miljöproblem associerade med ny teknik som solceller och elbilar.

Tesen är att miljörörelsen helt enkelt blivit en bluff efter att ha tagits över av kapitalister som vill kränga solceller. 

Det är såklart inte, som filmarna påpekar, en hållbar lösning att ladda elbilar med el från kolkraftverk.

Men i stället för att peka på de grundläggande problemen med den fossila energin och omfattningen av massbilismen i USA, stannar filmen vid att konstatera att elbilar inte är någon bra lösning.

Solenergi är tydligen inte heller något att ha då det krävs gruvdrift för att bygga solcellerna. 

Planet of the Humans hade kunnat få ett större genomslag om den i stället hade fokuserat på det grundläggande icke hållbara i att sträva efter fortsatt evig ekonomisk tillväxt på en planet med begränsade resurser

Det är ett exempel av flera där en djupare problemanalys saknas.

Flera sammanställningar på sakfelen i filmen har gjorts, men det riktigt tråkiga är att en massa gamla myter återigen vevas runt.

Gjordes verkligen ingen som helst seriös research under manusarbetet? De enda som kan vara verkligt nöjda med den här filmen är de mest konservativa på högerkanten.

Den verkar ju bevisa att hela miljörörelsen har fel.

Det kräver exempelvis inte mycket research för att ta reda på att en elbil förvisso också genererar utsläpp (genom t.ex. tillverkningen av bilen och batteriet) men under sin livscykel ändå har 60 – 70 procent lägre utsläpp jämfört med en fossildriven bil.

Om krav ställs på det politiska systemet att också se till att elproduktionen är hållbar.

Trots en faktadel som spelar de konservativa i händerna är filmen knappast gjord för att ge stöd åt samma krafter i USA. Med lite god vilja kan man snarare tolka den som en appell för en djupare omställning än vad delar av klimatrörelsen idag förespråkar. 

Där har Moore och Gibbs onekligen en poäng. 

Förlusten av biologisk mångfald och klimatkrisen går inte att lösa enbart med nya uppfinningar och miljövänlig teknik.

Inte minst behöver vi göra upp med tanken på en evig tillväxt som bygger på att förbruka våra naturresurser. 

Den bistra sanningen är att den koldioxidbudget vi har för att hålla oss under Parisavtalets två grader håller på att rinna ut.

Hade vi börjat för 20 år sedan hade vi klarat oss med fler solceller och elbilar. Nu måste vi ställa om vår livsstil betydligt snabbare för att hålla oss inom planetens gränser. 

Tyvärr försvinner det viktiga budskapet i filmen, främst på grund av de felaktigheter som framförallt förekommer i filmens första halva.

Det är inte första gången ett viktigt budskap i en dokumentärfilm av det här slaget tyvärr slarvas bort. Det påminner en del om den omdebatterade Cowspiracy från 2014, som gjorde gällande att köttproduktionen står för 51 procent av alla växthusgaser – medan vetenskapligt publicerade uppskattningar oftast är i storleksordningen 15 till 20 procent.

Den felaktiga siffran tog fokus från mycket av de i övrigt viktiga budskapen i filmen.

I en slarvig blandning mellan någorlunda korrekt fakta och stora felaktigheter försöker man övertyga tittaren om att man kommit på något som ingen i miljörörelsen har tänkt på: att det finns miljöproblem associerade med ny teknik som solceller och elbilar

Politiken måste följa det vetenskapen säger. Jag förstår att som filmskapare kan Jeff Gibbs och Michael Moore ta ut svängarna lite mer. 

Tyvärr riskerar filmen att leda till att ännu fler stirrar sig blinda på detaljer utan att se helheten.

Filmen lär knappast bidra till en snabbare och mer omfattande omställning av samhället – utan snarare ytterligare diskussioner om hur smart det egentligen är med elbilar och solceller, och om miljörörelsen verkligen vet vad de pratar om. 

Planet of the Humans hade kunnat få ett större genomslag om den i stället hade fokuserat på det grundläggande icke hållbara i att sträva efter fortsatt evig ekonomisk tillväxt på en planet med begränsade resurser. 

Eller varför inte att de flesta politiker (även gröna) fortfarande inte vill låtsas om det som många av oss klimatexperter och meteorologer redan tar som en isande men likväl vetenskaplig självklarhet: att hoppet för att uppnå Parisavtalet är så gott som ute, även om vi vidtar drastiska åtgärder. 

Nog har klimatförändringarna och miljörörelsen stoff nog i sig för att bli en film. Hade filmmakarna i stället ställt frågor om hur vi löser problemen hade det blivit en dokumentär som inte strukit någon medhårs – varken miljörörelsens teknikoptimister eller klimatförnekarna. 

Planet of the Humans visar med all tydlighet att teknikutveckling inte räcker för att lösa klimatkrisen.

Men den verkliga lösningen är tillräckligt radikal för att Moore och Gibbs inte ska behöva överdriva eller förvanska fakta.