När rörfirman anlitades som underentreprenörer för ett uppdrag i Norge anställdes en man, som tidigare utfört arbete för företaget, som lagbas.

Uppdraget, för en norsk kommun, skulle sträcka sig över sommaren 2018 och mannens anställning var begränsad till tiden för projektet.

Inget anställningsavtal skrevs, utan alla villkor avhandlades muntligen. Så hade man även gjort de gånger mannen tidigare arbetat för företaget.

När så den norska kommunen ställda krav på att alla som arbetade i projektet skulle ha vissa specificerade anställningsvillkor på pränt, skrevs ett anställningsavtal mellan mannen och företaget. 

Av okänd anledning hävde den norska kommunen avtalet med huvudentreprenören efter bara 18 dagar. Arbetet avbröts och alla åkte hem. 

Lagbasen fick lön, traktamente, övertids- och semesterersättning för de 18 dagarna. Det tyckte han var för lite och åberopade avtalet som sade att anställningen skulle vara tre månader.

Han ville ha lön och ersättningar för hela kontraktstiden, inte bara för de dagar han arbetat.

Företaget tyckte att eftersom anställningsavtalet bara var på låtsas, för att tillfredsställa den norska uppdragsgivare, var det muntliga överenskommelsen som gällde.

Där hade man bestämt att anställningen skulle pågå så länge projektet gjorde det. Därmed upphörde den när projektet gjorde det, om än i förtid.

Dessutom, menade företaget, hade mannen avvikit från arbetsplatsen när arbetet upphörde och sedan inte stått till företagets förfogande.

Mannen var inte alls nöjd med detta, utan tog saken till tingsrätten. Rätten konstaterade att det var det skriftliga avtalet som gällde och att mannen därför hade rätt till lön, traktamente och semesterersättning för hela perioden, och inte bara de arbetade dagarna.

Däremot skulle han inte få den övertidsersättning, två timmar om dagen, som han också krävt för den tid han inte arbetat. Slutsatsen blev att företaget skulle betala 160 000 kronor till mannen.

Den här gången var det företaget som inte var nöjt utan tog det vidare till Arbetsdomstolen.

Även där konstaterades att det var det skriftliga avtalet som gällde och att mannen stått redo för arbete om företaget så velat.

AD slår fast att så kallade skenavtal kan upprättas, men då måste båda parter vara fullt medvetna om att de inte ens är värda pappret de är skrivna på.

Det kunde inte företaget bevisa i det aktuella fallet.

Däremot ansåg Arbetsdomstolen att mannen skulle ha vare sig traktamente eller ersättning för övertid för annat än den tid han faktiskt arbetat.

Notan för företaget skrevs ned till 100 000 kronor. Rätten konstaterar också att båda parter ska ses som vinnare, vilket innebär att de får stå för sina egna rättegångskostnader.