Utrikesminister Ann Lindes framträdande i tysk tv har fått den svenska högern att rasa. Ur det man uppfattar som arrogans och aggressivitet från ministerns sida formar högern ett generellt angrepp som egentligen saknar fakta, utom det att ministern var arg.

Och sanningen är att de fakta som Ann Linde nog gärna ville få fram i intervjun drunknade i hennes ännu tydligare ilska mot journalisten.

Drygt femtusen människor har dött i Sverige i covid-19 de senaste månaderna. Det är betydligt högre siffror än i kringliggande länder. Även om toppen möjligen har passerats dör ett stort antal svenskar i covid-19 varje dag.

Denna verklighet måste vi bemöta med ödmjukhet.

Naturligtvis kan olika coronastrategier inte betraktas som deltagare i ett ”världsmästerskap”, som Ann Linde påstod att den tyska journalisten försökte få det till, medan hon samtidigt anklagade journalisten för att vilja sparka ut Sverige ur EU.

Men om vi har höga dödstal, vilket vi har, så måste vi studera fakta, söka orsaker och försöka få ned dödstalen.

Utifrån den utveckling vi har sett i antal döda i Sverige jämfört med antal döda i våra grannländer är de frågor den tyska journalisten ställde helt relevanta. Som journalistisk yrkesutövning är intervjun svår att kritisera.

Kanske var Ann Lindes ilska i tysk tv ett resultat av de svenska högerpartiernas ovilja att diskutera coronabekämpningen utan hat och påhopp.

KD-ledaren Ebba Buschs horribla uttalande i SVT om att Socialdemokraterna ”med berått mod” låter människor dö i covid-19 saknar allt motstycke i politisk oanständighet.

Och Ebba Buschs hatiska utfall om att Socialdemokraterna i Stockholm låter folk dö på äldreboenden skulle aldrig gå igenom ens ett skolbarns faktakontroll eftersom Stockholm styrs av en borgerlig koalition med hennes egen partikamrat Erik Slottner (KD) som högst ansvariga äldreborgarråd.

Men likväl måste mer sansade partier och partiledare hålla igen på sina utfall och i stället söka lösningar.

De svenska dödstalen är de facto höga. Vi måste känna vördnad inför de döda och gå till botten med orsakerna.

Ju fler analyser som presenteras över var dödsfallen har stegrats till katastrofer, som till exempel just i KD-styrda region Stockholm, desto tydligare blir det klara mönstret över att det är där anställningsvillkoren är värst, där vi har hög andel tillfälligt anställda och många timanställda.

Det är i de områden där vi har sett störst personalflykt och där nedskärningarna har gått längst.

Med all säkerhet kommer vi att få se ett allt klarare samband mellan dessa företeelser och höga dödstal i den granskning som kommer att ske.

Som Arbetets ledarsida tidigare har skrivit är det därför ytterst viktigt att lyfta perspektiven underifrån och fråga dem som arbetar mitt i förödelsen, som undersköterskor och andra anställda inom omsorgen.

Men vi kan inte slå ifrån oss de höga dödstalen med utfall mot de journalister som uppmärksammar dem.

Inför döden, sorgen och de åtgärder som krävs måste vi kunna visa ödmjukhet.