1949: Mens sågs som ett problem för telefonister

Tre telefonister i Tumba telefonväxel 1949: Lilly Johansson, Tekla Lindström och Ingrid Blomberg. Yrkeskategorin kommer att finnas ytterligare 23 år – fram till 1972 kopplas telefonsamtal för hand. Årtiondena tidigare har varit en turbulent tid för telefonisterna.

Själva telefonen var från början välbeställda mäns angelägenhet. Telefonist, däremot, var ett yrke för kvinnor med goda språkkunskaper från ”bättre” hem.

Att statliga Telegrafverket skulle anställa kvinnor hade dock varit omtvistat, skulle de fixa det trots att de menstruerade? Och deras skvallrande – hemligheter var ju tvungna att bevaras! I stället avgjorde lönefrågan, kvinnor hade inte samma ”ekonomiska pretentioner som männen”. 

Pretentioner eller ej, missnöjet med lönen och en pressad arbetssituation började snart visa sig.

1897 genomfördes en strejk på Allmänna Telefonbolaget, vilket ledde till avsked för samtliga – men i förlängningen också till att telefonisternas dåliga arbetsförhållanden kom upp på riksdagens bord.

Lönerna höjdes, medan frågan om stress fick en ”fiffig” lösning. För att klara jobbet skulle de anställda vara unga och stresståliga, och fick därför inte jobba mer än fem år (som sedan förlängdes med ytterligare fem).

Kvinnor från arbetarklassen ”med mindre anspråk på ställning och levebröd” började också anställas, vilket ledde till stora klass- och status-skillnader.

Bara ett fåtal var ordinarie och gick på tjänstemannaavtal, som rikstelefonister och vaktföreståndare. De senare avlyssnade telefonisterna och kunde bötfälla och bedöma insatser i ett premiesystem.

Fackligt kom arbetsgivarvänliga Kvinnliga telefontjänstemannaförbundet KTTF på kollisionskurs med Telegraf och telefontjänstemannaförbundet TTMF, som stod arbetarrörelsen nära.

1922 utbröt en tio dagar lång strejk på Telegrafverket i Stockholm och Göteborg. Kortare arbetstid, löneförmåner och ändrat disciplinerings- och bestraffningssystem stod på kravlistan från TTMF.

Telegrafverket betalade femdubbla löner till dem som ändå kom in och arbetade. Det gick så långt att den socialdemokratiska regeringen tvingade arbetsgivarna till förhandlingsbordet.

Men när ett avtal väl skrevs, var det med KTTF, som alltså inte stod bakom strejken, utan som hastigt inkommit med en egen kravlista.

Telefonisternas ställning ses som en tidig proletariseringstendens inom de lägre tjänstemannayrkena, i likhet med den som pågår än i dag. 

Källa: Telefoniststrejken 1922 – tio dagar som skakade Sverige av Bengt Nilsson i antologin Kvinnor mot kvinnor – Om systerskapets svårigheter ochStockholmskällan