1930: Riskfyllt rivnings­arbete i Stockholm

Inga veklingar i arbetslaget här inte. 

Tankarna går till en av världens mest kända bilder, den med byggnadsarbetare som äter lunch på en balk med benen dinglande högt över Manhattan i New York, tagen två år senare än den här (googla byggnadsarbetare och balk). 

Här ska byggnaden mitt emot S:t Eriks sjukhus på Fleminggatan i Stockholm rivas. Tolv män på rad, eller på resterna av en vägg, en trettonde med ett spett. 

Olyckstalet för fallskador var högt 1930. 

På bilden ser Ulf Kvarnström, arbetsmiljöombudsman på fackförbundet Byggnads, en arbetsplats utan arbetarskydd, planering eller projektering, utan byggnadsställningar eller mekaniska hjälpmedel.

Rivningsarbetarna var daglönare och befann sig längst ner i en bransch med tydlig hierarki (och det revs inte så mycket förrän på 1960-talet). Arbetet var hårt. Kanske skötte en kranförare en rivningskula, med vajerstyrda tramporglar, från en stålkran vars ångtrycksmotor eldades med kol. 

Sedan 1912 hade skyddsombuden rätt att påtala brister, men bara när Yrkesinspektionen råkade hälsa på. Året efter att den här bilden togs, 1931, fick de rätt att vända sig direkt till inspektionen eller till arbetsgivaren.

Förutom den brutala arbetssituationen noterar Ulf Kvarnström att det bara är män som står där. Det har tagit lång tid att få in kvinnor i byggbranschen. Nu är 3 procent av de anställda, 5 000 av 130 000, kvinnor. 

Och så tänker han på machoattityden som branschen fortfarande brottas med. 

– Man skulle vara modig och stark. Det var ett risktagande bara att ta fotot. 

Tekniken och arbetarskyddet har gått framåt. 

– Vi jobbar ju med nollvision, och med hur vi är mot varandra, säger Ulf Kvarnström, men poängterar att det där med att vara modig och stark lever kvar på sina håll. 

Ibland saknas skyddsutrustning och hjälpmedel, ibland slarvas det med användningen. 

Förra året föll sex byggnadsarbetare så illa att de dog.