Johannes Klenell: Har Alexander Bard glömt Osmo Vallo?

Narkomanen Osmo Vallo dödades vid ett polisingripande i Karlstadstadsdelen Kronoparken 1995. Enligt flera vittnen hade man sparkat honom i ryggen och stampat på honom när han låg livlös och handfängslad på marken.

Jag var 16 år när det hände och hade just flyttat till Karlstad. Såg vi poliser på stan ropade vi ”Glöm aldrig Osmo Vallo!” efter dem.

En av poliserna hade tidigare tillhört den så kallade Baseballigan, polischefen Hans Holmérs gatuvåldsgrupp från Norrmalm i Stockholm, ökända för sina hårda metoder och övervåld.

Och det var inte första gången. Den gravt berusade Rolf Machnows avled efter att ha gripits av två medlemmar i Baseballigan. Den gången påstod de att han ramlat och slagit i huvudet. Förundersökningen lades ned. Däremot stämde de en ansvarig utgivare för att deras namn hängts ut och fick skadestånd.

I Osmo Vallos fall dömdes poliserna till dagsböter för att de även satt sin hund på honom. I övrigt gick de fria.

För några dagar sedan twittrade nöjesprofilen och självutnämnde filosofen Alexander Bard, som ofta misstar att med passivt aggressiv svengelska tänka emot med att tänka bra, om Black Lives Matter.

En enorm proteströrelse mot det systematiserade våld afroamerikaner utsätts för av polisen i USA. 

”If black lives want to matter, then black lives get their fucking shit together, study hard, go to work, make their own money instead of depend on welfare, stop lying, get out of prison, and become heroes instead of self-appointed victims for the world to laugh at. That matters!”

Det är en farlig våldsspiral våra konservativa partier drivit på som nu genomsyrar hela samhället. Bort med daltandet. Straff före kriminalvård

Bard verkar inte riktigt ha förstått grunden i proteströrelsen och vad den handlar om. Svarta i USA har dödats av polisen när de sitter hemma och spelar TV-spel, när de sträcker sig efter körkortet eller, som i fallet som utlöste de senaste veckornas protestvåg: gått och handlat. 

Vi talar om ett systematiskt övervåld från polisen där det inte spelar någon som helst roll om du ”got din shit together”. Du kan ändå dödas av polisen på grund av din hudfärg.

Amerikansk polis utbildas i att se till att vara den som skjuter först i riskfulla situationer. Delar av träningen är på en nivå där de i stort sett ska kunna se in i framtiden. Så tidigt förväntas de dra och avfyra sina vapen. 

Det gör att rasistiska fördomar leder till dödligt våld.

Ovanpå det döms i stort sett aldrig amerikanska poliser för det övervåld de begår. Inte ens när de fångats på film.

Någon vecka innan protestvågen spreds en nyhet där en vit kvinna i central park hotade en svart man med att larma polisen. Hans brott? Han var fågelskådare och bad henne koppla sin hund i fågelreservatet.

Så medvetna är både svarta och vita i USA om övervåldet att båda visste att han riskerade livet om hon ringde polisen. 

Alexander Bard har efter sitt twittrande fått lämna både sitt uppdrag som jurymedlem i TV4:s talang och partiet Liberalerna. Någon sorts folkpartistiskt världsrekord då det inte var många veckor sedan han förkunnade sin partitillhörighet.

Han är nu tillbaks i det marginella pajaspartiet Medborgerlig Samling som tycks ha något av en pokémoninställning till kända människor som bränner broar på sociala medier. 

Sedvanlig debatt har följt på Bards tweet om huruvida den var rasistisk. Det är alltid svårt att närma sig någons intentioner med det den skriver på sociala medier, inte minst på Twitter. 

Bard verkar inte riktigt ha förstått grunden i proteströrelsen och vad den handlar om. Svarta i USA har dödats av polisen när de sitter hemma och spelar TV-spel, när de sträcker sig efter körkortet eller, som i fallet som utlöste de senaste veckornas protestvåg: gått och handlat

Men. Det Bard ger uttryck för i sin tweet är att någon som inte studerar hårt eller har ett jobb, som går på bidrag eller är straffad har ett lägre människovärde.

Att den som inte har sin ”shit together” förtjänar det den utsätts för. Och ska skrattas åt av resten av världen när de protesterar mot att de dödas av ordningsmakten. 

Oavsett intention blev resultatet rasistiskt när Bard la skulden för ett systematiskt övergrepp på den som utsätts för det. 

Under tiotalet eskalerade den populistiska politiska retoriken kring lag och ordning i Sverige. Inte bara från sverigedemokrater utan också från kristdemokrater och inte minst moderater.

Ulf Kristersson, Hanif Bali och partiets rättspolitiska talesperson Johan Forssell spelar allt mer på rädslan för kriminella ungdomsgäng i landets utsatta områden – läs: där det bor invandrare.

Man vill ha fler poliser och hårdare tag. Det handlar inte om att lösa problem genom att få människor att sluta begå brott utan om att straffa de som begår brotten, så vi andra får må bättre. 

Det är en farlig våldsspiral våra konservativa partier drivit på som nu genomsyrar hela samhället. Bort med daltandet. Straff före kriminalvård och sociala insatser. Trots att forskningen säger att hårdare straff i de flesta fall inte gör större skillnad för om någon slutar begå brott eller ej. 

Under de svenska Black Lives Matter-demonstrationerna väckte en polis som gick ned på knä och höjde sin näve för att lugna en hetsig situation mer debatt än de poliser som svarade med våld.

Kvinnan som gick ned på knä har anmälts och riskerar åtgärder.

Sverige är inte USA, än, men det politiska samtal vi fått om brott och straff drar oss i den riktningen. Och det går inte att lösa samhällsproblem med hårda tag utan att det får konsekvenser.

Varje försök tycks sluta i dehumanisering, övervåld, rasism, systematiskt lidande och ren förskräckelse.

Under Rosengårdskravallerna i Malmö 2008 hörs en inspelning där en polisman kallar invandrarungdomar för ”apajävlar”.

I London löper en svart man nästan nio gånger så hög risk som en vit att stoppas och bötfällas av polisen om han bryter mot landets coronarestriktioner.

Alexander Bard har kanske glömt. Men några av oss minns fortfarande Osmo Vallo.