Religiös späkning på bästa sändningstid

ESSÄ. Ester Jönsdotter hette en anorektiker. Hon var bara nitton år gammal när hon plötsligt la sig ner i en säng i föräldrahemmet och vägrade stiga upp.

I ett helt decennium låg hon där, alldeles stilla. Var tredje eller fjärde dag åt hon, men bara så mycket brun sirap som man kunde ge henne med spetsen av en hönsfjäder.

För vetenskapen blev Ester givetvis höggradigt intressant. Hur kunde hon leva på så lite näring? Forskarna flockades runt hennes säng, som till och med genomsöktes i jakt på hemliga matförråd under lakanen.

Jag kommer att tänka på den här historien när jag ser Kanal 5:s nya dokusåpa Den stora hälsoresan. Inte för att den verkliga människan Ester har särskilt mycket gemensamt med Martin Melin och Agneta Sjödin, hon levde trots allt under tidigt 1700-tal.

Men för att tonåringen som matvägrade för trehundra år sedan och kändisarna som powerwalkar i dag förenas av något som sträcker sig över tid och rum: människors vilja att använda kroppen som ett redskap med vilket vi praktiserar religion.

Måns Möllers utmärglade ansikte på Instagram som Ester Jönsdotters beniga kropp i föräldrahemmets säng

Ester Jönsdotter slutade käka för att hon under en söndagspredikan fått höra talas om ”den helga äktenskapsstadgan” som avhåller människan från synd.

Insikten om den mängd av ogudaktiga lustar som bebodde hennes kropp och som till varje pris måste tyglas fick henne att gå in i något som snarast kan beskrivas som en anorektisk psykos.

Att avstå från mat för att visa andlig renhet var dock inget i sig unikt. Fasta är ju som bekant en gammal religiös rit. Men även ännu mer långtgående matvägran i Guds namn var på modet under Esters tid.

I historieböckerna kan den som är intresserad av kristna ätstörningar läsa om Ester Jönsdotters åkomma: Anorexia mirabilis, ”mirakulös självsvält”.

Tillståndet blev en diagnos under 1500-talet, då flera kvinnor runtom i Europa börjat uppvisa den märkliga förmågan att kunna avstå föda oerhört länge utan att dö. 

Hur detta var praktiskt möjligt var förstås obegripligt, varför religionen och Gud trädde in som förklaringsmodell.

I en text i DN Kultur från 2017 beskriver idéhistorikern Karin Johannisson den heliga anorexin som ett sätt för tjejer på medeltiden att erövra en scen.

Genom att svälta sig själva i Guds namn kunde dessa av kristendomen inte alltid värdesatta unga kvinnor plötsligt bygga och inta en egen madonnatron. Att sluta äta blev ett sätt att visa omvärlden att man var ”utvald”.

Özz Nujen är förstås också utvald. När han drar på sig träningsoverallen för en till tidig morgonpromenad i snöslasket är antagligen hans drivkraft till viss del att sitta kvar på en tron, den som är hans för att han är kändis.

Men framför allt använder han och de andra kändisarna i dokusåpan, precis som de heliga anorektikerna, sina kroppar för att iscensätta tro. Vår tids uppfylldhet av träning och hälsa har ur många aspekter oerhört mycket gemensamt med religiös praktik.

Religion är ju något man gör. En materiell och kroppslig praktik som genomsyrar alla val i livet, precis så som den hälso- och träningstrend som gjort alla högpresterande medelklassmänniskor till elitmotionärer genomsyrar deras.

Att ta hand om sin kropp, att investera i sin hälsa, säljs in som en väg till ett bättre, mer fulländat liv. Den som väljer att acceptera premisserna, tro på att på andra sidan svetten och kampen finns något bättre, har chans till frälsning.

Den gospeln predikar också Tony Andersson, mannen som ligger bakom konceptet som kändisarna följer i Den stora hälsoresan. Att han gett sitt träningsprogram namnet ”16 weeks of hell” är också illustrativt för poängen.

Vi beter oss inte bara som om vi utövar religion när vi ägnar oss åt träning och hälsa. Hela vårt sätt att tala om det samma är nedlusat med religiösa metaforer.

Genom att svälta sig själva i Guds namn kunde dessa av kristendomen inte alltid värdesatta unga kvinnor plötsligt bygga och inta en egen madonnatron. Att sluta äta blev ett sätt att visa omvärlden att man var ”utvald”

Tony är en sådan som brukar kallas ”träningsguru”. Gym benämns som ”fitnesstempel”. Man säger att någon är ”träningsfrälst” eller att någon annan ”syndat” när hen avvikit från den socialt accepterade makrooptimerade lunchregimen till förmån för en bakelse.

I Den stora hälsoresan är målet att deltagarna ska gå ”från soffpropp till superkropp”. Hur lyckat projektet är mäts i fettprocent. Men själva utseendet på deras tonade kroppar är inte poängen.

Framgången finns i hur väl de lyckats upprätthålla charaden av att vara människor drivna av ett högre syfte.

Måns Möllers utmärglade ansikte på Instagram som Ester Jönsdotters beniga kropp i föräldrahemmets säng.

Hans nya look resultatet av en annan sorts helig anorexia, understödd inte av kristendomen men av fitnessekonomin.

Det är inte utan att man önskar att Ester hunnit tipsa honom om att gömma lite korvstroganoff under madrassen.