Sommaren är redan här, men den coronakommission som skulle tillsättas före sommaren är ännu inte på plats.

Regeringen ska först komma överens med övriga partier om vilka som ska sitta i kommissionen och vad den ska granska.

En del har redan pekat finger och bestämt sig för en syndabock. KD-ledaren Ebba Buschs oförskämda uttalande om att regeringen ”med berått mod” låtit smittan sprida sig i samhället är det värsta exemplet.

Men kommissionens uppgift får inte bara bli att ta fram vad som gått fel utan framför allt för att alla inblandade ska lära sig något inför framtiden.

Det här är inte den sista pandemin som kommer att svepa över världen.

Beredskapen behöver bli bättre inte bara inom vården och omsorgen. Klimatförändringarna ställer redan Sverige inför svåra skogsbränder och översvämningar. 

En temperaturhöjning med en grad kan leda till att en miljard människor på klotet måste lämna sina hem. Det behövs alltså beredskap även för en global flyktingvåg.

Diskussionen pågår om det ska vara erfarna politiker med i kommissionen eller om den ska bygga främst på experter och myndighetspersoner. Risken finns att det blir för mycket av ovanifrånperspektiv.

Det får därför inte enbart handla om samspelet mellan politikerna och verksamheterna. Det räcker inte att granska samarbetet mellan olika myndigheter och olika nivåer.

Uppdraget bör bli bredare än så. Pandemin har uppenbarat stora brister i välfärden, ja i hela samhällsbygget. Varningsrop från forskare och fack om en vittrande välfärd har alltför lätt viftats bort av beslutsfattarna. 

Kommissionen bör därför bli en utvärdering av 30 år av stora samhällsförändringar.

Vad innebar Ädelreformen 1992 för våra äldres trygghet och hälsa? Vilka effekter fick de stora skattesänkningarna under alliansåren? Avvecklingen av beredskapslagren och civilförsvaret?

Hur påverkar vinstintresset och privatiseringarna kvaliteten och resultatet inom vård och omsorg? Har de osäkra anställningsförhållandena och bristen på rätt utbildning inom äldreomsorgen ökat smittspridningen?

Politikerna är överens om att granska misslyckandet inom äldreomsorgen. Hur kunde smittan spridas så brett?

Varför har så många dött på vårdboenden och i hemtjänsten? Är det någon skillnad mellan privat och kommunal äldreomsorg?

Här räcker det inte med att prata med experter och chefer. Berättelserna måste också hämtas underifrån.

De undersköterskor som mött döden på vårdboendet måste få ge sin bild av det som hänt. De sjuksköterskor som skött respiratorerna på intensivvårdsavdelningarna måste få vittna om det de har varit och är med om. Patienter som vårdats för covid-19 och boende inom äldreomsorgen behöver också höras.

Dessa röster från golvet är viktiga för att få en helhetsbild av pandemins verkningar.

De är nödvändiga för att kunna dra rätt slutsatser om hur vi ska bygga samhället tryggare och bättre rustat för nya kriser.