Det svåra är inte att minska utsläppen. De flesta redskap som krävs är redan på plats. Med tuffare koldioxidskatter, utsläppshandel, en del förbud och regleringar plus mycket stöd till forskning och teknisk utveckling kan vi fixa det. 

Inget snack om saken.

Gör vi rätt behöver kostnaden dessutom inte bli särskilt hög. Kanske ett par procent av BNP. En bagatell jämfört med vad som väntar om vi i stället låter klimatkrisen skena.

Det svåra är inte att få ned utsläppen. Det svåra är att fördela uppoffringarna på ett rättvist sätt, att skapa den trygghet inför framtiden som krävs för att omställningen ska kunna drivas i tillräckligt högt tempo.

Tryggheten handlar om en bra sjukvård, en skola där alla kan växa, fungerande äldreomsorg, säkra pensioner. Och om trygghet på en arbetsmarknad i ständig förändring.

Det är inte trygga, hoppfulla människor som drar på sig gula västar för att protestera mot höjda drivmedelsskatter. Eller som mobiliseras av Facebook-upprop. Det är de otrygga.

Nästan lika ofattbart är hur vänstern, arbetarrörelsen, fackföreningarna lyckats missa att se och lyfta fram den avgörande kopplingen mellan starka trygghetssystem, till exempel på arbetsmarknaden, och möjligheten att klara ambitiösa klimatmål

Magnus Nilsson

Försämrad anställningstrygghet minskar inte känslan av otrygghet. Det spär naturligtvis på den.

Det sista klimatarbetet därför behöver nu (ovanpå coronakrisen) är de ändringar av arbetsrättslagstiftningen som diskuteras.

Det är ofattbart att seriöst klimatengagerade centerpartister, miljöpartister (och för den delen även en och annan moderat och kristdemokrat) inte inser vilket formidabelt hot mot den klimatomställning man vurmar för, som planerna på att gröpa ur anställningstryggheten är.

Nästan lika ofattbart är hur vänstern, arbetarrörelsen, fackföreningarna lyckats missa att se och lyfta fram den avgörande kopplingen mellan starka trygghetssystem, till exempel på arbetsmarknaden, och möjligheten att klara ambitiösa klimatmål.