”Vi får i alla fall semester”
DAG 13: ”I dag tror jag vi inte pratade en enda gång om coronavirus på lunchen.” Undersköterskan Lena Bäckman Lägerdal rapporterar om att rädslan har börjat lägga sig.
Lena Bäckman Lägerdal, reporter och undersköterska.
Jag har inte skrivit på ett par veckor. Nu sitter jag framför datorn och min skärm lyser vitt. Det har gått precis två månader sedan jag skrev min första rapport som undersköterska.
Vad finns nytt att säga? Att vi vårdanställda i Stockholm har fått göra ett antikroppstest äntligen, inte finansierat av Regionen dock, utan av Spotify. Eller att Älvsjö sjukhus har packats ihop och lagts ner?
Men när jag väl börjar skriva känner jag att det finns något jag verkligen vill berätta, det att min kollegas man mot alla odds har klarat sig igenom den värsta krisen.
Hjärtstopp, en lunga som kollapsade, andhunger, medvetslöshet. Läkarna ringde för att förbereda de anhöriga. Men mitt i stormens öga vände det. Nu är respiratorn bortkopplad och han återhämtar sig sakta.
Min vän anestesisjuksköterskan, som jobbat i öppenvården några veckor är nu tillbaka på en intensivvårdsavdelning, Covid IVA, och rapporterar att det lugnat sig där.
Fri parkering var parkeringsbolagets sätt att hylla sjukhusets hjältar, som de uttryckte det i början av april. Nu har vi fått meddelandet att gratisparkeringen utanför sjukhuset upphör sista juni
Inte för att patienterna är färre, eller att de är mindre sjuka, utan därför att rutinerna för hur covidsjuka bäst behandlas har börjat ta form. Metoderna har förfinats, kunskaperna om sjukdomens nyckfullhet har ökat.
”Vi arbetar lugnt och metodiskt, även med de mest kritiskt sjuka. Det är stor skillnad mot hur det var i början”, säger anestesisjuksköterskan när jag ringer upp och ber henne beskriva läget på IVA- avdelningen de nätter hon jobbar.
Även på min avdelning har det inträtt ett lugn. Inlagda patienter med coronasmitta är allt sällsyntare, och när de kommer blir vi inte lika rädda längre. Vi vet nu hur skyddskläderna bäst sätts på och försöker vara effektiva när vi jobbar patientnära.
I dag tror jag vi inte pratade en enda gång om coronavirus på lunchen. Några av oss har plåster i armvecken. Vi väntar på svar från labbet.
Tre dödsfall senaste dygnet. Partiledardebatt på TV. Black lives matter-demonstration i Göteborg.
Fri parkering var parkeringsbolagets sätt att hylla sjukhusets hjältar, som de uttryckte det i början av april. Nu har vi fått meddelandet att gratisparkeringen utanför sjukhuset upphör sista juni.
Applåderna har tystnat.
Vi får i alla fall semester.
