Det finns en mycket talande graf i LO-ekonomernas nya vårrapport. Den visar hur snett generella statliga stöd till företag kan slå när de är just generella och betalas ut till alla företag.

Resultatet blir att en stor del av stöden går till företag som inte behöver dem, det som i ekonomin brukar kallas för ”dödviktskostnader”.

Det handlar främst om den tillfälliga sänkningen av arbetsgivaravgiften som moderaterna och de forna allianskollegorna fick igenom i de ekonomiska stödpaketen under coronapandemin.

Grafen visar effekten av hur generella statliga stöd till företag överutnyttjas. De fem procent av befolkningen som tillhör den högsta inkomstgruppen tar nästan allt. ”Dödviktskostnaden” för generella statliga stöd innebär alltså en direkt överföring av pengar från staten till de allra rikaste.

Mellan den första mars och sista juni betalar företag med högst 30 anställda endast ålderspensionsavgift, något som kommer att kosta statskassan omkring 33 miljarder kronor.

Att den här typen av generella företagsstöd är feldesignade för att möta ekonomiska kriser är dock känt sedan länge.

De tongivande bland internationella ekonomiska organisationer och institut, som IMF, avråder också från sådana generella statliga stöd vid kriser, just för att de har så låg träffsäkerhet.

Att våra skattepengarna pumpas rakt ut i sjön i stället för att hjälpa till att klara krisen är dock inget som bekymrar Allianspartierna. Generella, overksamma statliga stöd var till och med det första Moderaterna krävde i början av coronapandemin då man förordade massiva sänkningar av arbetsgivaravgiften.

Orsaken är med stor sannolikhet att man inte har så mycket emot vart pengarna tar vägen om de nu inte räddar företag.

För någonstans tar ju alla miljarder kronor vägen.

Och det är här som grafen från LO-ekonomernas nya vårrapport blir intressant. De dödviktskostnader som sprids för vinden går nämligen till stor del rakt ned i företagsägarnas fickor i form av utdelningar.

Bortåt 60 procent av dessa utdelningar hamnar därmed hos de allra rikaste företagsägare som finns i den tjugondel av svenska folket som redan har de allra högsta inkomsterna.

10-20 procent finns i vardera tjugondelarna därefter medan övriga svenska folket får på sin höjd någon procent per tjugondel.

Detta är alltså pengar som skulle ha gått till att rädda företag under coronapandemins ekonomiska kris men som ”hamnade fel”, i de allra mest förmögna medborgarnas fickor.

Att generella krisstöd till företag har den här effekten är alltså välkänt sedan länge. Att Centern och Liberalerna sluter upp vid M:s och KD:s sida för att ändå driva igenom dem måste ses som ett bevis på inte så mycket har förändrats i alliansens politik, även om två av allianspartierna har skrivit under ett januariavtal.

Även korttidsjobben kan utnyttjas för att berika företagsägarna, men här handlar det om rent fusk i stället för att vara sanktionerat genom lag.

LO-ekonomerna förordar ett bättre kontrollsystem för att stävja fusket med korttidsjobb, där fackens möjligheter måste tas tillvara.

Det vill säga de möjligheter som samma allianspartier vill inskränka genom att göra om systemet med skyddsombud och montera ned arbetsrätten.