Socialdemokraterna (S) och LO, med sina 1,8 miljoner medlemmar, är de krafter i Sverige som kan försvara och utveckla det finaste vi har : välfärden, solidariteten, jämlikheten och jämställdheten. 

För att lyckas med detta  måste dock både LO och S spotta upp sig rejält. S genom att driva på för ökad jämlikhet och välfärd.

Och LO-kollektivet genom att bli större och nå ut till bredare grupper. 

Som det är nu går utvecklingen åt fel håll. Medlemstappet för både LO och S är betydande. Samtidigt som det går allt sämre i valen.

Allt oftare hör jag politiker från höger säga att LO borde bryta med S. Ibland även från en och annan socialdemokrat. Mest känd kanske tidigare justitieministern Thomas Bodström. Argumenten för detta varierar. 

Nu senast gick den sverigedemokratiske skribenten Dick Erixon ut och kritiserade LO:s samarbete med S.

Hans argument skiljer sig dock från Moderaternas och Svensk Näringslivs gamla retorik. Gamhögern låtsades aldrig att LO:s medlemmar skulle  ha något att vinna på att LO skiljdes från S.

De ville bara försvaga arbetarrörelsen. SD däremot försöker göra gällande, dels att LO-medlemmarna själva tjänar på om LO slutar samarbeta med S (sic!), dels att SD är en del av svensk arbetarrörelse.

Men det är i dessa tider man märker att S och LO behöver varandra. S behöver LO för att få en folklig förankring. Och LO behöver S för att få närhet till besluten.

Därför måste den facklig-politiska samverkan mellan LO och S, tvärt emot vad högern drömmer om, stärkas och utvecklas. Inte avvecklas.

Ett sätt att utveckla banden mellan LO och S vore att sätta upp procentmål för hur stor andel personer på vallistorna (till kommun, region, riksdag) som ska komma från LO-kollektivet

Patrice Soares

LO måste återigen bli en kraft av verklig betydelse inom S. Organisatoriskt, representativt och i den förda politiken. 

Förr i tiden fanns det alltid en betydande andel arbetare i S-regeringar. Personer från LO-kollektivet. Och visst sympatiserar alla statsråd i dag med LO.

Men få av dem har en yrkesexamen, eller har under någon längre tid haft ett arbetaryrke. I bästa fall har de haft en mamma som varit städerska eller en pappa som varit murare. Vilket de inte brukar vara sena att påpeka.

Ett sätt att utveckla banden mellan LO och S vore att sätta upp procentmål för hur stor andel personer på vallistorna (till kommun, region, riksdag) som ska komma från LO-kollektivet.

På samma sätt som man vid tidigare val satt upp mål för hur stor andel av kandidaterna som ska vara yngre än 35.

Personligen tycker jag dessutom att LO gott kunde ha två ordinarie ledamöter i partiets VU (förslagsvis LO:s förbundsordförande och vice ordförande).

Mona Sahlin sa vid något tillfälle att hon i sina yngre dagar brukade ha komplex över att hon inte läst på universitet.

Jag får känslan av att partiet känner lite likadant. Ju sämre självförtroende partiet har gentemot högern och dom borgerliga partierna desto färre arbetare på ledande positioner (-Jo men vår ordförande är ju arbetare kommer då någon invända.)

Det är precis som att partiet förlorat tron på sin egna förmåga.

Slutligen: Varför bör LO ha facklig-politisk samverkan med S och inte med Vänsterpartiet? Av den enkla anledningen att Vänsterpartiet aldrig kommer samla de stora skarorna. Inte under överskådlig tid, om någonsin. 

Vänsterpartiet är inget folkrörelseparti. De må ha det längsta förstamajtåget.

Men S har betydligt fler väljare och medlemmar. Och det är till syvende och sist i våra beslutande församlingar politiken kommer avgöras, inte i förstamajtågen.