”Vi måste göra demokratin tillgänglig”

Ingen kan ha undgått den senaste skandalen inom Liberalerna. Partiledaren Nyamko Sabuni anklagas som värst för att vara köpt av lobbyister och driva hemliga intresseorganisationers politik.

Krönikörer och tyckare var snabba med att bli chockerade och upprörda.

De stannar dock vid det enstaka fallet istället för att se den större helheten.

Fallet måste nämligen ses som ett symptom på ett större problem som funnits under lång tid. Det handlar om hur vi utvecklat vår demokrati och vårt samhälle så att det hamnat i gränslandet till en teknokrati, ett elitstyre. 

Vi kan se det överallt, från den lilla kommunen till det stora EU, där spindelnäten av tjänstemän och regelverk är så stora och komplicerade att det nästan är omöjligt för den vanliga medborgaren att förstå hur det fungerar. 

Är det så vi vill ha det?

Den moderna medelklassen skulle kanske svara ja på den frågan. Man röstar på en representant som man vill ska lösa ens problem utan att man själv ska behöva sätta sig in i besluten.

Man vill fokusera på sitt jobb, sin hobby, sitt varumärke. Man vill fokusera på det individualistiska och inte på samhället i stort. Man vill outsourca politiken till konsulterna som man tror kan styra Samhället AB på bästa sätt. 

Långsamt växer dock en rörelse, främst i botten av den socioekonomiska pyramiden, som anser att politiken svikit och inte står upp för deras intressen. 

Tyvärr är den rörelsen inte ”vår”. 

Vårt mål i arbetarrörelsen måste vara att förändra det systemet. Att skapa en social demokrati som är lättförståelig och tillgänglig så att alla medborgare aktivt kan ta del av den i alla delar av sitt liv

Vi kan se den som en skugga, som följer den individualistiska och svårbegripliga demokrati vi lever i. 

I dagens samhälle är denna skugga blåbrun. Högerpopulismen, som skickligt pekar ut symptomen: komplexiteten, politiker som avsäger sig ansvar, tjänstemän och politiker som gör fina karriärer efter inte lika fina prestationer.

Ett ofta storstadscentrerat etablissemang som enligt Donald Trump syns i ”the deep state” i Washington och som valts för att dränera träsket av korrupta politiker och tjänstemän, som enligt Nigel Farage syns i Bryssel där han anklagar tjänstemännen för att vara dom som egentligen styr utan en demokratisk förankring, eller som enligt Sverigedemokraterna syns i det socialliberala etablissemangets Stockholm där politikerna ”tappat kontakten med verklighetens folk”.

Och folk röstar på dem. Överallt och i stora antal.

Därför är det dags att vi angriper sjukdomen från vårt håll, från vänster, och slutar att fokusera på symptomen, som är Liberalerna, lobbyisterna, och tjänstemännen. 

I stället borde vi fokusera på det underliggande problemet: en demokrati som urholkas av komplicerade strukturer och regler som få personer förstår sig på och som kräver en armada av politiska tjänstemän.

För det är inte tjänstemännens eller lobbyisternas fel – det är systemet som gör det nödvändigt med dessa positioner och strukturer. Där hittar vi det verkliga problemet.

Vårt mål i arbetarrörelsen måste vara att förändra det systemet. Att skapa en social demokrati som är lättförståelig och tillgänglig så att alla medborgare aktivt kan ta del av den i alla delar av sitt liv.

Ett samhälle där individerna inte bara enskilt ska ta del av politiska beslut vid riksdagsvalet, utan där de i solidaritet med andra aktivt skapar det samhälle som ger den frihet och jämlikhet vi vill ha.

Varje dag. Bara så kan vi mota den högerpopulism som i grunden bara vill ersätta dagens centraliserade styrning men deras egna företrädare.

En demokrati som är komplicerad, otillgänglig, och som kräver mängder med politiska tjänstemän och lobbyister kan knappast kallas demokrati. Det är dags att vi ändrar på det. Tillsammans.