”Det är dags att avskaffa las!”

Lagen om anställningsskydd (Las) antogs 1973 i bred enighet, men den har aldrig blivit en del av ett gemensamt rättsmedvetande.

Den ändras efter varje majoritetsskifte i riksdagen. Det är dags att avskaffa Las och skapa något nytt som står i samklang med den svenska modellen. 

Decemberkompromissen mellan SAF och LO 1906 gav arbetsgivarna rätt att fritt anställa och avskeda. I praktiken utvecklades ett visst anställningsskydd genom överenskommelser om turordning.  Arbetsdomstolen bestämde 1932 att uppsägning inte får ske i syften som strider mot lag och goda seder.

Saltsjöbadsavtalet 1938 innehöll ett anställningsskydd i form av en förhandlingsordning. I tvister skulle ”såväl produktionens beroende av arbetskraftens duglighet och lämplighet som arbetarnas berättigade intresse av trygghet i anställningen”.

SAF och LO inrättade en nämnd som kunde pröva lokala tvister som högsta instans. Professionella medlare från båda sidor hjälpte till. Organisationerna företrädde bara medlemmar, vilket gynnade medlemsutvecklingen. 

Det vore bättre att direkt återgå till rättsläget 1938-73 och sedan träffa nya avtal grundade på det gemensamma behovet

SAF slöt liknande överenskommelser med tjänstemännens fackförbund, som vid den tiden inte var lika starkt organiserade som LO-förbunden.

Tvivelaktiga uppsägningar av tjänstemän rapporterades i medierna. Från 1957 väckte Folkpartiet motioner i riksdagen om anställningsskydd genom lagstiftning. Motionerna avslogs efter remiss till partsorganisationerna. 

Olof Palme gillade inte att de fackliga parterna självständigt svarade för anställningsskyddet. Den för Socialdemokraterna lyckosamma pensionsstriden 1956-59 hade övertygat honom om att en lag om anställningsskydd skulle betyda seger i ett riksdagsval.

Det kände LO:s ordförande Arne Geijer till, och han gillade det inte. 

I en bok om Palme har Kjell Östberg återgett ett dokument han funnit i USA:s State Department, en rapport 1965 från USA:s Stockholmsambassadör.

I ett samtal med ambassadören hade LO:s ordförande Arne Geijer sagt att ”fackföreningsrörelsen i Sverige inte ville att Palme skulle ta över ledarskapet i partiet.

Det skulle inte vara bra för det svenska systemet att skapa kompromisser mellan fack och arbetsgivare och även regeringen – det skulle i själva verket vara svårt att få den svenska modellen att fungera under Palme.”  

Som ny statsminister 1969 tillsatte Palme en utredning med uppdraget att skriva en lag om anställningsskydd. LO protesterade inte offentligt, men i partistyrelsen i september 1970 hävdade Geijer att regeringens politik i arbetslivets frågor inte var genomdiskuterade utan hade ”litet av improvisationens prägel”.

LO-ledningens rapport till kongressen 1971 var en hövlig men uppenbar polemik mot Palme. Lagstiftning om anställningsskydd skulle medföra domstolsprövning av tvister om uppsägningar.  

Olof Palme gillade inte att de fackliga parterna självständigt svarade för anställningsskyddet. Den för Socialdemokraterna lyckosamma pensionsstriden 1956-59 hade övertygat honom om att en lag om anställningsskydd skulle betyda seger i ett riksdagsval

”I hittillsvarande former är domstolsförfarandet i olika avseenden mindre lämpat för detta slags tvister.”  

En lag borde därför utformas ”så att parterna avtalsvägen kan komma överens om att upprätta en egen ordning för tvisters behandling”. Detta tydliga besked uppmärksammades inte i medierna. LO ville inte ha en lag som flyttade ansvaret från parterna till domstolarna.

Ordförande i utredningen var Valter Åman, landshövding med ett förflutet inom LO, senare i TCO, med en stark tro på Saltsjöbadstraditionen.  

Han ville bevara mesta möjliga av parternas ansvar. När regeringen gav tilläggsdirektiv om en provisorisk lag om anställningsskydd för äldre arbetskraft vägrade Åman att medverka.

Han förargade regeringen. Det var enligt honom notoriskt att uppsägningar av äldre personer var sällsynta. Statsrådet Carl Lidbom övertog uppdraget att skriva en provisorisk lag om anställningsskydd för äldre. Las blev till sist Lidboms lag snarare än Åmans.

Internt efterlyste Olof Palme kritik mot arbetsgivarna. Han skrämde upp den borgerliga oppositionen, som hade nederlaget i pensionsstriden 1959 i färskt minne.

Samtidigt fick han medier och samhällsforskare att tro att facket hade förmått partiet att lagfästa anställningsskyddet. Den myten lever än idag. Ingen påminner om det skydd som var en del av Saltsjöbadsavtalet.  

Regeringen och samarbetspartierna köpslår nu om nya ändringar i Las.

Det vore bättre att direkt återgå till rättsläget 1938-73 och sedan träffa nya avtal grundade på det gemensamma behovet.