Trösklarna till arbetsmarknaden måste sänkas och ingångslönerna bli lägre.

Joakim Broman, liberal ledarskribent i tidningen Bohuslänningen, beskriver mitt i brinnande coronakris hur arbetslösheten ska hållas nere. 

Löner måste sänkas.

Och visst är det befogat att diskutera lösningar för att minska effekterna av coronakrisen, när bnp enligt LO-ekonomerna spås sjunka med hela 5 procent under 2020 och arbetslösheten stiga till över 10 procent.

Men att driva tokliberala teser i tider som dessa är oansvarigt. 

Liberala tyckare förordar ofta, precis som Broman ovan, ”borttagandet av trösklar” och ”en större lönespridning”. Med andra ord ska lägstalönerna sänkas rejält, och fler så kallade ”enkla jobb” införas.

Men Sverige har redan en växande lönespridning, vilket inte lett till något positivt. Tvärtom.

I en färsk internationell studie har registerdata studerats från över 50 miljoner arbetsplatser i världen.

Studien visar att löneskillnaderna mellan svenska arbetsplatser ökat över tid, liksom att arbetsplatsojämlikheten mer än i andra länder haft påverkan på samhället i stort. 

Detta är allvarligt och manar oss snarare att minska lönespridningen än att öka den.

Men den liberala lönesänkarlobbyismen är stark och lyssnar inte på det örat.

Deras besatthet av sänkta löner och marknadens heliga kraft märks tydligt i politiken. Flera av Centerpartiets och Liberalernas punkter i januariavtalet är präglade av dessa idéer.

Att luckra upp las, att försämra arbetsrätten och att privatisera arbetsförmedling är några exempel. 

Årets avtalsrörelse har tillfälligt pausats av coronapandemin för att återupptas i oktober.

Men LO:s krav står fast. LO vill se en tre-procentig löneökning samt en låglönesatsning för dem som tjänar under 26 100 kronor i månaden. 

Helt skäliga krav som i coronakrisen bara känns mer relevanta.

Men arbetsgivarsidan är fortsatt besatt av lönesänkningar i stället för höjningar. 

Tankesmedjan Timbro skickade redan i höstas ett medskick till avtalsrörelsen: ”Facken måste kräva sänkta ingångslöner.”

Med en annalkande lågkonjunktur får vi endast hög sysselsättning om löner sänks, menade de.

Och här är det viktigt att stanna upp, för detta påstående måste granskas. 

Att ställa löneökningar mot höjd sysselsättning är inte bara falskt, det är direkt illvilligt.

Det finns inga som helst belägg för en sådan kausalitet eller ett sådant beroendeförhållande. Faktiskt inga belägg för positiva effekter av sänkta löner alls. 

Det är på tiden att denna ohederliga liberala myt avlivas en gång för alla.

Redan 2016 presenterade LO en rapport som visar att lägre löner i centrala förhandlingar inte leder till högre sysselsättning utan endast till större löneskillnader, där de svaga på arbetsmarknaden blir förlorarna.

En liknande slutsats drar Anne-Marie Lindgren i Katalysrapporten Låga löner funkar inte från 2018, där hon skriver att låglönejobb och enkla jobb ”tillgodoser arbetsgivarens behov av lägre lönekostnader och flexibilitet i personalstyrkan – inte de anställdas försörjningsbehov”. 

Rapporten visar att sänkta löner inte leder till högre sysselsättning. De enkla arbetsuppgifter som finns på arbetsplatser görs i stället mer effektivt av redan befintlig personal.

Medskicket från rapporterna är tydliga, diskussioner om sänkta löner är grundlösa och i synnerhet nu i tider av pandemi och galopperande samhällskris. Ingen vinner på att driva samhället mot ännu större splittring och mer utbredd fattigdom.

Därför finns inga skäl att ens diskutera sänkta löner när avtalsförhandlingarna återupptas. Löner ska öka, inte minska. Punkt slut. 

Sveriges arbetare har rätt till bra löner och ett fungerande skyddsnät när arbetslöshet eller sjukdom slår till. Att det är ett sådant samhälle vi behöver har coronapandemin gjort mer tydligt för oss än på mycket länge.

Det är hög tid att avliva och begrava den liberala låglönemyten en gång för alla. 

Varför inte av ett Svenskt Näringsliv som tar ansvar – i årets avtalsrörelse?