”Dags att satsa på de med psykisk ohälsa”

Vi lever just nu i ett samhälle som inte liknar något vi upplevt tidigare.

Nu ska vi distansera oss från våra nära och kära, vi ska hålla avstånd till varandra, vi ska inte röra oss i samma mönster som tidigare.

Vi ska jobba hemma och inte umgås med varandra fysiskt, utan helst digitalt.  

För de flesta människor innebär detta en stor omställning. För människor som lever med en psykisk ohälsa är den ännu större. Den innebär att du nu inte kan träffa de människor som annars brukar vara din räddning när ångesten eller ensamheten kommer.  

Att leva med psykisk ohälsa är oerhört tufft. Det är inte samhällets ”dom”  på dig som är värst utan din egen ”dom” över dig själv som gör det tuffast att hantera.

Vi är många som håller våra diagnoser inne av rädsla för att någon i vår närhet eller i vårt arbete ska döma oss, vända oss ryggen eller sätta oss på den där stolen med ord som” du passar inte in” eller ” vi kan inte använda oss av dig för du är instabil”.  

Låt oss inte glömma att vi kommer ha en stor ökning av psykisk ohälsa i samhället och att vi när detta är över måste ta hand om varandra

Men, som sagt, den hårdaste domen utdelar den sjuke själv. Under dagar, månader och år kan vi gömma oss bakom ett leende och en fin fasad.

Men hur ofta frågor vi varandra: Hur mår du i själ och hjärta? Och när så sker, hur ofta säger vi som det faktiskt är? 

Vågar vi inte vara ärliga med vårt mående på grund av samhällets hårda klimat, där varje människa ska vara en robot som gör precis som den ska?

Gå inte utanför mönstret, då är du annorlunda och annorlunda är inte bra. Det är obekvämt. 

Detta låter hemskt, men min upplevelse är  att det är såhär det är.  

Vi har mycket att lära av varandra. Vi har mycket att vara tacksamma för över; att vi alla är så olika som människor, att vi hanterar livspussel och livsmönster på olika sätt.  

Psykisk ohälsa är inte något dåligt! Psykisk ohälsa är något vi alla drabbas av, det är en del av livet. Vi är bara olika bra på att hantera den, sätta ord på den och olika bra på att söka hjälp. 

När jag väl sökte mig till vårdcentralen skämdes jag för att säga att jag var deprimerad. Jag tänkte att jag skulle bli ”dömd”, eller få höra att ”oj, ja men det är okej att vara lite ledsen ibland”.

Att leva med psykisk ohälsa är oerhört tufft. Det är inte samhällets ”dom” på dig som är värst utan din egen ”dom” över dig själv som gör det tuffast att hantera

Men jag träffade en fantastik läkare som tog sig till mig och förklarade att de första tre veckorna med ett SSRI-preparat kan vara katastrofala.

Ångesten ökar, oron, tröttheten. Och att inte tala om den galna muntorrheten som infinner sig. 

I det läget är det oerhört viktigt att ha en kontakt till en terapeut eller att man har ett starkt socialt nätverk som kan plocka upp en och stötta en.

Här behöver politiken lägga resurser och stärka upp, men också se till så att de finns kompetens att tillgå för de extra pengarna man behöver satsa på primärvården. 

Nu när samhället är ett vacuum där vi inte längre kan träffa våra nära och kära blir ensamheten påtagligare och den psykiska ohälsan ökar.

Men vi får inte glömma att det kommer en tid efter coronakrisen, då samhället börjar vakna igen. Då vi får krama våra nära och kära då vi kan träffas, ses, skratta, gråta. 

Låt oss då inte glömma hur snabbt något vi tidigare tagit för givet kan tas ifrån oss.

Låt oss inte glömma att vi kommer ha en stor ökning av psykisk ohälsa i samhället och att vi när detta är över måste ta hand om varandra.

Låt oss vara snällare mot varandra, men framförallt låt oss acceptera varandras brister.  

Låt oss höja medvetandet om psykisk ohälsa och låt oss tillsammans jobba för att acceptera våra olikheter. För vem vet, kanske lär vi oss något av varandra.