När Handels ordförande Susanna Gideonsson med stor sannolikhet väljs till LO:s nya ordförande under den digitala LO-kongressen om en månad är det i ett krisläge som går bortom coronapandemin.

De grundläggande ramarna för fackligt arbete för LO-anslutna är sedan lång tid under attack från borgerliga partier.  

Å andra sidan är uppgiften mer tydlig än på länge. Försämringarna för LO-anslutna måste stoppas och vändas.

Det är naturligtvis ingen lätt uppgift. Även om det grundläggande fackliga arbetet, löneförhandlingarna, har lyckats väl i ett internationellt perspektiv har den politiskt beslutande försämringen av arbetsmarknadens ramverk varit genomgripande alltsedan alliansregeringens seger i valet 2006.

Under coronapandemin har de fyra partier som står bakom januariavtalet visserligen lyckats knyta ihop en tillfällig samsyn om lättnader, till exempel genom höjd och breddad a-kassa och genom ett extra tillägg på bostadsbidraget.

Varför a-kassan nu tillfälligt har höjts är enligt januaripartierna att människor inte ska behöva drivas från hus och hem om de blir arbetslösa under den kris pandemin orsakar.

För bara några månader sedan, när a-kassan fortfarande var låg efter år av nedmontering, kunde arbetslösa dock gärna drivas från hus och hem om de blev arbetslösa. Det är ju den politik mittenpartierna har drivit under alla år.

Det är alltså uppenbart att den samsyn som nu finns mellan januaripartierna faller ihop så snart pandemin lugnar sig.

Det visar Gideonssons utmaningar, inte bara när det gäller a-kassan utan i alla de genomförda, pågående och tillfälligt uppskjutna försämringarna på svensk arbetsmarknad. Gemensamt för dem alla är att LO-anslutna med svagare ställning på arbetsmarknaden är de mest utsatta.

Och listan på försämringar kan göras lång, förutom låg a-kassa finns här också uppluckrat anställningsskydd, urholkad sjukförsäkring och påtvingat karensavdrag. Till det vill Centern och Liberalerna också se en försämring av systemet med skyddsombud vilket skulle försvåra arbetet för en säker arbetsmiljö.

Alla inser att riksdagspolitik vid den oklara majoritet som nu råder i Sveriges riksdag kräver kompromisser, men meningarna inom LO-facken går isär om Socialdemokraterna verkligen hade uttömt alla möjligheter när de skrev under januariavtalet tillsammans med mittenpartierna eller hur de egentligen skulle ha agerat efter valet.

En LO-ordförandes roll är att företräda sina medlemmar. Hur regeringen än ser ut är det de LO-anslutna som ska komma i första rummet.

Mot denna fond är Susanna Gideonssons ord utmärkta när hon i sin programförklaring på DN Debatt på tisdagen förklarar för Socialdemokraterna att LO:s kritik kommer att vara ”skoningslös om partiet inte hittar ett sätt att driva sann socialdemokratisk politik”.

Målet måste vara att få ett slut på de intrång på svensk arbetsmarknad som borgerliga partier iscensatt för att försvaga facken. Inom givna ramar och i traditionell maktbalans måste arbetsmarknadens parter få förhandla fram sina egna lösningar. Det är det som är den svenska modellen – som det troligen snart blir Susanna Gideonssons sak att försvara.