”Han är den sortens farfar som är fullt engagerad i sina barnbarn, följer med på hockeyträningar och hämtar på förskola. Nu har han inte träffat dem sedan slutet på mars.”

Vi har satt oss ner i en soffa för en kort paus. Dricker kaffe ur varsin pappersmugg. Jag har frågat hur hon mår, jag vet att hon var hemma sjuk för några veckor sedan.

Men hon är inte orolig för sig själv utan för sin livspartner. Hon har vid tidigare tillfällen berättat hur de träffades sent i livet, men nu planerar att flytta ihop efter att ha varit ett par i flera år. Under hela den här coronavåren har de bara kunnat träffas sparsamt.

”Nu när man tror att allt börjat lugna ner sig, då drabbas han.”

Han ringde själv ambulansen i torsdags kväll, blev ganska direkt nedsövd och har legat i respirator sedan dess.

Hon är arg. ”Folk tror att faran är över och har börjat slappna av. Kolla hur det ser ut ute på stan. Han som är så social, han har hållit sig hemma och bara gått ut för att handla ibland. Ändå drabbas just han.”

Den sammanbitna minen vittnar om hur oerhört orättvist hon tycker att det är. Ögonen berättar om paniken, om han inte klarar det. Det larmar från ett rum. Vårt korta samtal avbryts och vi försvinner in i arbetsuppgifter på varsitt håll.

Strax innan hon går hem stannar jag upp henne i korridoren.

”Har du hört något från IVA?”

”Nej nej, nej. Det är inte så lätt att ha kontakt med någon där. Jag får veta genom hans barn om det blir någon förändring.”

Hon ser jagad ut. Det finns ingenting hon kan göra. Bara vänta, fast det ser ut som hon skulle vilja springa. Bort. För inte länge sedan dog hennes gamla mamma, just innan pandemin. Hon skakar på huvudet.

”Det här jävla skitåret.”

Det är lördag eftermiddag. Jag cyklar hem. Tar djupa andetag. För ett par veckor sedan kände jag den där obehagliga feberkänslan som började med en rysning i nackhåren. Ingen obekant känsla, men som den här våren innebär något så mycket större. En känsla av roulette.

Vi äter middag hemma.

Det plingar till i makens mobil. En skyddsombudskollega hör av sig. En av chaufförerna på jobbet har legat inlagd på IVA sedan början april. ”Han klarade sig inte”, står det i sms:et.

Jag tänker på min kollega. Hur ska vi kunna ge varandra hopp? Hur ska vi stötta varandra? Den bottenlösa sorgen finns mitt i vardagsbestyren, på arbetsplatsen, bland vänner och bekanta.

Att finnas för varandra, på riktigt, har kanske aldrig varit viktigare. För vi är maktlösa inför det som sker just nu, men vi har makten att lindra varandras oro.