”Det är inte med tvång och hot vi får fler att söka sig till bristyrken”

Dagligen läser jag insändare där medborgare tipsar om olika sätt att få vår arbetsmarknad att fungera inom såväl vård, skola, jordbruk och skogsnäring.

Det är oftast enkla lösningar som presenteras. Som att ”om inte arbetslösa tackar ja till arbete inom vården ska de mista sin ersättning”.

Och debattläget hårdnar när vardagen inte ser ut som vi är vana vid att se den. När osäkerheten gör oss rädda. När världsekonomin håller andan.  

När Covid-19 ställer till med en enorm tragedi och oreda. 

Men det här problemet är något som Arbetsförmedlingen är väl bekant med sedan tidigare, även när inte samhällsbilden sett ut som idag.  

Att matchningen mellan arbetssökande och arbetsgivares behov inte synkroniserar.

Men passar man inte för ett jobb av olika orsaker, eller har hinder av olika slag för en bransch ska man inte behöva tvingas dit med hot om sanktioner

Det har till exempel under lång tid varit brist på förskollärare och lärare. Även inom vården har det saknats personal. Vad beror det på? 

Nu har det även uppstått ett stort behov inom de gröna näringarna när vi inte kan använda oss av arbetskraft från andra länder.

Hur kommer det sig att vi är så beroende av utländsk arbetskraft inom just det området?

Att ständigt arbeta för en förbättrad arbetsmiljö är ett måste. I många bristyrken är det arbetsmiljön som gör att man väljer bort just dessa arbetsplatser.

Osäkra arbetsförhållanden, stressiga miljöer, tunga arbetsmoment, arbetsplatser där man som arbetstagare har svårt att påverka sin arbetssituation, obekväma arbetstider som man kanske inte av familjeskäl alls kan ställa upp på, för låga nivåer på ersättning vid obekväma arbetstider, med mera med mera. 

Visst kan vi jobba med beteendeförändring hos sökande som är inskrivna på Arbetsförmedlingen, men med den förändring som myndigheten genomgått och genomgår är det inte lätt att jobba med sådana långsiktiga förändringar.

Våra resurser räcker inte till. Vi förändrar inte beteenden i en handvändning. 

Här behövs en signalpolitik. Dels för att locka arbetssökande till dessa yrken. Men också att få de som arbetar att stanna kvar.

Arbetsmiljön behöver göras mer attraktiv med en lön som motsvarar arbetsinsatsen. Det finns även ofta ett klassperspektiv i den här frågan som vore intressant att vidareutveckla.

Att ständigt arbeta för en förbättrad arbetsmiljö är ett måste. I många bristyrken är det arbetsmiljön som gör att man väljer bort just dessa arbetsplatser

Vill vi verkligen ha en arbetsmarknad där vi tvingar in människor i yrken där det för närvarande råder brist? Att de annars förlorar sin ersättning från a-kassan? 

Och den andra stora frågan. Hur ställer sig arbetsgivare till att bli kontaktade av arbetssökande som tvingats ta kontakt med dem?

Är det över huvud taget intressant att ta emot arbetstagare som inte vill eller kan arbeta hos arbetsgivaren?

Det är naturligtvis bra att hela tiden uppmuntra arbetslösa att tänka i nya banor. Visa på var jobben finns. Det gör vi varje dag så långt vi hinner.

Men passar man inte för ett jobb av olika orsaker, eller har hinder av olika slag för en bransch ska man inte behöva tvingas dit med hot om sanktioner.

Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha?