Coronapandemins konsekvenser blir allt mer svåröverskådliga.

Första prioritet är att rädda liv. De flesta länder har också i rekordfart beslutat om omfattande finansiella stödpaket.

Snart är det dags att fundera över hur återhämtningen kan se ut. Till skillnad från tidigare kriser måste vi klara att både stärka ekonomin och samhällets långsiktiga hållbarhet. 

God konjunkturpolitik präglas av att åtgärderna 1) är snabbt omsättbara, 2) har hög träffsäkerhet, 3) kostnaderna är tillfälliga men åtgärdernas verkan långsiktig, 4) de hjälper till att nå även strukturella mål för ekonomin. 

Hittills har krispolitiken fokuserat på att stärka företagens, hushållens och kommunernas likviditet. Insatserna syftar till att ”lägga en botten” för den ekonomiska nedgången, klara välfärden och säkerställa att produktion och efterfrågan kommer igång så snabbt som möjligt.

I nästa fas är ett långsiktigt stimulans- och investeringspaket nödvändigt.

Många har pläderat för klimatfokuserade stimulansåtgärder. I omfattning bör det vara minst lika stort som vid finanskrisen 2009, omkring 1,5-2 procent extra av BNP. 

En alltför återhållsam stimulanspolitik riskerar att låsa fast oss i lågkonjuktur och vi förlorar viktig tid att klara klimatet. 

Än så länge saknas dock konkreta förslag. 

För Sveriges del kan ett klimatfokuserat konjunktur- och investeringsprogram omfatta aspekterna nedan: 

Grönt konjunkturprogram för industrin

Handel och industri – inklusive underleverantörskedjor och logistik – hör till de branscher som drabbas hårdast av krisen. Särskilt industrin är samtidigt utsläppstung och har stora investeringsbehov.

Staten bör motverka att företag skjuter upp hållbarhetsinvesteringar på grund av låga inkomster samt bör själv tidigarelägga investeringar. 

  • Det planerade stödet till energieffektiviseringar och forskning bör tidigareläggas och höjas. Då andelen förnybar elproduktion, särskilt inom industrin, knappt ökat de senaste åren gäller detsamma för stödet till förnybar elproduktion. 
  • Utbyggnadsplanerna av energirelaterad infrastruktur, så som flexibla och digitaliserade elnät, bör snabbas upp, inte minst för att stödja företag i regioner där det råder kapacitetsbrist. 
  • Ökat stöd till forskning och utveckling av förnybar vätgas är ett strategiskt viktigt område vilket kräver omfattande stöd. 
  • Att korta avskrivningstiden för nya teknologier är ett instrument som gör att företag snabbare kan nyttja stöd och avdrag.
  • I initiativet ”Fossilfritt Sverige” finns ytterligare branschåtgärder vilka kan tidigareläggas som del av ett hüllbart konjunkturprogram.

Ställ om transportsektorn

För transportsektorn krävs nya instrument om målet att minska utsläppen med 70 procent till 2030 ska nås.

  • Ökade och tidigarelagda stöd till utbyggd laddinfrastruktur och elvägar ger bilföretag incitament att lansera fler elbilmodeller snabbare efter krisen. 
  • Skrotningspremien för bensin- och dieselbilar var efter finanskrisen 2009 på många håll viktigt för bilindustrin. Med stärkt ekologiskt fokus kan det även denna gång vara effektivt. 
  • Tidigarelagd utbyggnad av stambanorna och investeringar inom den nationella godstransportstrategin bidrar till att snabbare flytta godstransporter från väg till järnväg och underlättar näringlivets logistik. 
  • Arbetet med att ta fram en nationell elektrifieringsstrategi bör påskyndas.

Grönt kunskapslyft 

Arbetskraftens kvalifikationer urholkas snabbt i tider av korttidsarbete eller arbetslöshet.

  • En kvalificeringsoffensiv – ett stärkt grönt kunskapslyft – är nödvändigt, med fokus pü branscher där det råder brist på kvalificerad arbetskraft, exempelvis industri-, trafik- och välfärdssektorn.    

Stöd EU:s Green Deal

Varken konjunktur- eller klimatpolitik är effektiv utan koordination i EU. Krisprogrammen från EU-Kommissionen, ECB och Europeiska Investeringsbanken müste kompletteras med en konjunkturpolitik för hållbar omställning och energiintegration. 

  • Gemensamma investeringar i exempelvis vätgas, elnät och vindkraftverk till havs bör prioriteras.
  • Kommissionens Green Deal beräknas kosta cirka 1000 miljarder Euro. Utan fungerande finansiering och med fastlåsta positioner kring den europeiska budgeten 2021-2027 riskerar denna att gå om intet. De rika länderna i EU har här ett särskilt ansvar för att EU nu inte tappar fart i omställningsarbetet.

Coronakrisen konfronterar oss med flera graverande misslyckanden under de gångna decennierna med söndersparade välfärdsinstitutioner, låg krisberedskap i flera av samhällets kärninstitutioner, bristande europeiskt samarbete när det verkligen gäller.

Krisen är samtidigt en chans att korrigera dessa misslyckanden samtidigt som vi försöker undvika det största hotet av dem alla – klimatkrisen.

Ovanstående åtgärder bidrar alla till en snabbare och mer hållbar återhämtning.

Mot bakgrund av vad vi nu lärt oss om krishantering och krisberedskap får vi inte försitta denna chans att använda samhällets resurser för att ställa om till en både mer ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling.