Distansarbete är en klassfråga
Blunda inte för det faktum att 93 procent av LO-anslutna inte kan jobba hemifrån. Anpassa i stället arbetet så att alla kan skydda sig, skriver Arbetets ledarskribent.
Social distansering är ordet för dagen. Håll avstånd är budskapet som möter oss överallt. I annonser i tidningar och på nätet. På skyltar i butiker, restauranger och hållplatser.
Jobba hemifrån om du kan, lyder rådet från myndigheterna.
Det är lätt att säga, svårare att göra. Särskilt om du har ett jobb som kräver att du är nära människor rent fysiskt.
Ett butiksbiträde kan möta tusen kunder på en dag. En städare måste städa ytor där andra människor rör sig. En ordningsvakt är i närkontakt med andra människor under hela arbetspasset. En receptionist tar emot kunder och gäster bakom en disk.
En ambulanssjukvårdare eller en brandman på en olycksplats kan inte undvika att komma nära skadade eller chockade människor.
En busschaufför måste sitta bakom ratten på sitt fordon. En servitör kan inte heller jobba hemifrån.
Undersköterskorna inom äldreomsorgen kan det definitivt inte. De är extremt nära de sköra äldre hela tiden. Gemensamt för alla de här yrkena är att de håller samhället rullande.
Utan dem skulle Sverige definitivt stanna. En annan gemensam nämnare är att alla är samhällsviktiga arbetaryrken organiserade i LO – Landsorganisationen.
Många av yrkena har också låg status och låga löner.
LO lät Novus undersöka hur många av medlemmarna som inte kunde jobba hemifrån. 93 procent svarade att de inte kan det. Therese Guovelin, LO:s förste vice ordförande, var förvånad att sju procent ändå svarade att de kan jobba hemifrån.
Hon tror att det finns en del tjänstemän bland arbetarna, bland annat är ABF:s anställda organiserade i Handels.
Hur som helst handlar det om ojämlikhet. Distansarbetet är en klassfråga. Omöjligt för arbetarna, fullt realistiskt för många tjänstemän som tillbringar det mesta av arbetstiden vid en dator och en telefon.
Risken att utsättas för smitta och covid-19 skiljer sig givetvis dramatiskt mellan den som kan hålla avstånd till andra människor under arbetsdagen och den som inte kan det.
Arkitektkontor, pr-byråer och tidningsredaktioner har flyttat hem till bostaden i många fall, utan att påverka resultat eller effektivitet. LO-medlemmarna måste ta sig till arbetsplatsen, med risk för att smittas både där och på vägen dit.
Uppmaningen att så många som möjligt ska avstå från att resa kollektivt blir därför ett slag i ansiktet på den som inte har något alternativ till bussen, spårvagnen eller tunnelbanan.
Men oavsett var jobbet utförs är det alltid arbetsgivaren som har ansvaret för arbetsmiljön, inklusive att skydda de anställda från smitta av alla de slag.
Här finns mycket att göra och en hel del är redan gjort.
Plexiglasskivor i kassorna i butiken, stängda framdörrar i bussarna är några exempel som borde gälla överallt.
De anställdas hälsa måste alltid gå före lönsamheten.