För en och en halv månad sedan stod båtar på rad här inne. Dyra motorkryssare och glänsande segelbåtar som gav en försmak av sommarsemester och lediga dagar. Nu möts vi av tystnad i den väldiga entrén på Älvsjömässan.

Jag följer skylten ”vårdpersonal”  som pekar mot informationsdisken.

Vi som står i kön för att bli registrerade och få passerkort pratar inte med varandra. Bakom väggen inne i mässhallen ligger ett helt färdigt sjukhus med kapacitet att ta emot 600 patienter, 1 000 om det skulle behövas. Det är svårt att föreställa sig, kanske får vi en känsla av stundens allvar.

Vi blippar in oss och går på rad förbi den i vanliga fall larmiga och trånga garderobsdisken nu nerdragen med ett jalusi, följer en kvinna i gul reflexväst som leder oss upp för trappor till konferensavdelningen. Ena halvan av rummet fylls upp av en grupp sjuksköterskor och läkare från S:t Eriks ögonsjukhus.Två optiker är med som ska jobba i förrådet får vi veta under presentationen.

Jag sitter bredvid en tysk sjuksköterska som annars jobbar med beroendevård. Innan hon flyttade till Sverige för två år sedan var hon intensivvårdssjuksköterska.

Logistiken är noga uttänkt, förrådspersonal, vaktmästare, bärare, städare, apotekspersonal, sjukvårdsutbildade. Vi är ett hundratal personer som i ett första skede ska hålla det nya sjukhuset rullande. ”Vi har byggt upp ett eget apotek härinne”, säger en av dem som håller i introduktionsdagen.

Även i ett tillfälligt byggt fältsjukhus råder arbetstidslagstiftning med treskiftsschema och arbetsplatsergonomi. Ingen ska jobba mer än lagen tillåter och inga ryggar ska belastas fel.

Vi informeras om brandutgångar och sprinklersystemets placering. Det har byggts upp krisstöd både för personal, patienter och anhöriga. Det finns arbetsbeskrivningar och standarder för varje arbetsmoment som ska utföras här.

Ett kritiskt moment är att ta på sig skyddsutrustningen, än mer kritiskt är när den ska tas av. Ett använt visir som vickar till kan lämna osynligt virus på kinden.

Två erfarna sjuksköterskor som arbetade under ebolaepidemin i Västafrika hjälper oss att förstå vikten av att göra rätt. Beprövad metodik, vi ska hålla oss till den, inga improvisationer. Om någon gör fel ska vi rätta varandra, oavsett rang och position.

Det är lätt att förstå hur enkelt det är att göra fel. Hur ska hemtjänstpersonalen någonsin kunna skydda sig, de som arbetar i hemmiljö, i sina privata kläder och sätter sitt hopp till att ett munskydd ska göra skillnad?

Vi står mitt inne i en sal med tio sängar. Salen ingår i en modul med 14 salar. Det finns sex moduler: A-F.

Modul C, Sal 9 ska beläggas först. Den ligger mitt i fältsjukhuset. Ambulansinfarter, labb och förråd ligger mellan varje modul. Jag tittar på översiktskartan flera gånger för att förstå hur stort det är.

Rent och smutsigt område. Slussar. Utslussning. Den som går in i full skyddsutrustning i ”smutsigt” område går inte tillbaka för att kissa. Då stannar man där i salen, i fyra timmar innan rast.

”Förbered er på att arbeta under annorlunda omständigheter. Allt kommer inte vara som ni är vana.”

Att vårdas i respirator under två veckor är en stor påfrestning för kroppen. Det krävs minst ett par veckor av återhämtning. Kanske är det dem, de så kallade post-iva-patienterna som ska vårdas här. Till att börja med. Beroende på hur viruset väljer väg.

Vi kan bara vänta och se, vara beredda, stå i beredskap. På 72 timmar ska sjukhuset vara i drift, den dagen då Folkhälsomyndigheten trycker på knappen. Det kan bli i morgon. Eller så blir det inte alls.