Finansminister Magdalena Anderssons presentation av vårbudgeten blev i år en genomgång av de stödpaket, utgiftsökningar och regeländringar som i coronapandemins spår redan har genomförts.

Ofantliga summor har redan lagts på allt från kortidspermitteringar, förbättrad a-kassa, borttaget karensavdrag, att staten tillfälligt tar över sjuklöneansvaret och mycket mer. 

Statens finansiella sparande skrivs därför ned med 200 miljarder kronor under detta år. Utgiftstaket höjs med 350 miljarder kronor och det finns utrymme att därefter kunna skaka fram ännu mer pengar om det behövs.

Men hur mycket?

Eftersom ingen vet hur pandemin utvecklar sig vet heller ingen någonting om hur den kommer att slå mot ekonomin, eller hur länge effekterna blir kvar. 

Den stora osäkerheten visas inte minst av korttidspermitteringarnas utveckling.

När de infördes för blott några veckor sedan beräknade regeringen att de skulle kosta 2,4 miljarder, någon vecka senare förbättrades stödet och beräknades i stället omfatta hela 20 miljarder kronor. I dag står det klart att kostnaderna gott och väl kommer att överstiga 30 miljarder kronor.

I finansministerns huvudscenario ska de reformer och stöd som staten nu aviserat förhoppningsvis räcka för att möta coronapandemins effekter på ekonomin.

Men det är inte många som i dag tror att det gör det, inte heller finansministern själv.

Fokus i hennes budgetdragning blev därför det ”värsta scenario” som också räknats fram Under budgetarbetet. I detta scenario stiger arbetslöshet till 13,5 procent och BNP faller med bortåt tio procent.

Och det är nog ungefär här vi kan förvänta oss att de slutliga siffrorna hamnar. Sverige som en liten öppen ekonomi är mycket sårbart för den internationella ekonomiska utvecklingen.

Det finns ingen anledning att tro att vi skulle klara oss bättre än andra länder när det gäller direkt ekonomisk påverkan.

Däremot har Sverige unika förutsättningar att hantera denna ekonomiska påverkan så att inte vanliga människor drabbas för hårt.

Vår statsskuld är skrattretande låg jämfört med andra länders.

Det hänger samman med den tid efter 1990-talskrisen då Sveriges statsskuld var betydligt högre och det hänger också samman med den tid när EU fastställde sina ekonomiska regler som bland annat stipulerar att ett EU-land aldrig får ha högre statsskuld än 60 procent av landets BNP.

Sverige hakade som brukligt på och genomförde pliktskyldigt men under stor vånda denna nedmontering av statsskulden. Det ledde till gigantiska nedskärningar som främst gick ut över LO-anslutna.

Andra länder struntade i reglerna.

Och någon större skillnad på ländernas ekonomisk utveckling har statsskuldens storlek inte visat. En mer modern ekonomisk syn är också att EU:s budgetregler är kraftigt överdrivna.

Det finns faktiskt ingen enda seriös ekonomisk forskningsrapport som kunnat fastställa att en hög statsskuld är sämre för ett lands ekonomi än en låg statsskuld.

Och definitivt kan ingen visa att just 60 procents statskuld skulle inverka på något sätt åt något håll i ekonomin.

Men Sverige löd, och blev snudd på bäst i klassen på nedskärningar och låg statsskuld.

Glädjande nog har debatten om den låga statsskuldens strypsnara på svensk ekonomi tagit fart på senare år när alltfler ekonomer velat se lindrigare regler runt den svenska skulden.

Om regeringens värsta scenario runt coronakrisen blir verklighet kommer Sveriges statskuld åter att öka från dagens 34 procent av BNP till 53 procent.

Enligt Magdalena Andersson närmar vi oss då EU-gränsen på 60 procent och det är uppenbart att denna gräns fungerar som en stoppkloss i finansministerns medvetande.

Det borde den inte göra. Att se en statsskuld på 53 procent vara lite väl högt är en absurd tanke i dessa coronadagar. 

Att vi, om det blir nödvändigt, bryter den konstruerade och feltänkta EU-gränsen för statskuld som andra EU-länder struntar blankt i, måste vara självklart även för Sverige i en ekonomisk nedgång som nu är på väg att bli den djupaste sedan 1990-talskrisen. 

När ska vi använda de pengar vi kan för att lindra effekterna för LO-anslutna och hela ekonomin om inte då vi står inför en förödande ekonomisk nedgång?