Jag sitter i bilen på väg hem efter ett sent kvällsskift. Stora digitala skärmar med blinkande pilar leder trafiken förbi en rykande asfaltsblandare.

De reflexklädda vägarbetarna lyser upp av bilarnas lyktor. Som en bilkö en helt vanligt vardagskväll. Pågår det verkligen en världsomfattande pandemi?

Jag pratar med min vän anestesisjuksköterskan. Telefonen är i handsfreeläge och hennes röst är mitt sällskap i bilen.

Under gårdagsnatten blev hon kallad ner till akuten på ett narkoslarm. Hon jobbar inte där normalt. De två nattjänstgörande narkosläkarna var upptagna inne på ett akutrum med en intubering för att få igång andningen på en patient. Det var stökigt i akutentrén. Personalen stressad. Hon fick instruktion om att en ung man behövde hjälp av en narkossjuksköterska.

”Jag tog in honom på ett traumarum, satte på en syrgasmask och gav honom tio liter. Han kunde ta några djupa andetag. Det lugnade honom.”

Han hade varit sjuk i tre veckor, haft 37,5 till 38 graders feber, hostat, men inte mer än så. Under natten hade det blivit allt svårare att andas och han hade ont i en lunga. Han kördes in med ambulans.

När var han född sa du?

”1991.”

De reflexklädda vägarbetarna lyser upp av bilarnas lyktor. Som en bilkö en helt vanligt vardagskväll. Pågår det verkligen en världsomfattande pandemi?

Pandemin, har den börjat eller inte? Ska det bli värre? Är det snart över? Mitt sätt att tänka förändras stötvis. I början av mars fick vi in en patient på vår avdelning som kommit hem från Kina mindre än tio dagar tidigare. Avsaknaden av rutiner gjorde oss skräckslagna. Det känns oerhört länge sedan. Och våra reaktioner så avlägsna. Nu står ordet ”misstänkt corona” dagligen under ett eller två patientnamn i våra rapportblad.

”Sa du att ni har smittade på avdelningen? Har ni ordentliga skyddskläder?” Min vän sjuksköterskan är undrande.

Jag kan inte riktigt svara henne, men jag tror det. Vi följer de basala hygienrutinerna, riktlinjer från Folkhälsomyndigheten och WHO. Det ska räcka är det vi får höra.

Vi har gått från skräck till acceptans.

På min avdelning var det lugnt i kväll. Många patienter satt på sina rum. Några var i dagrummet och följde nyheterna. En patient kom in i dagrummet och vände. ”Äh, det finns inget att se på TV det handlar bara om corona.”

Innan jag går ser jag en undersköterska sitta för sig själv i korridoren och lösa sudoku. Några sjuksköterskor försöker enas om vilken mat de ska beställa för leverans och skratten tränger ut från expeditionen. På bänken i behandlingsrummet skymtar jag visir och en kartong munskydd bredvid ett set med provrör för covid19.

Allt är som vanligt. Men ändå inte.