Det är skiftbyte. Kaffemaskinen maler bönor med ett skrän innan vätskan pysande hamnar i en ljusgrön kopp. ”Kan vi samla alla, vi behöver informera.”

Vem ska ta kohortvården? Vi har en patient med konstaterad smitta och en person behöver avsättas för att sköta bara den salen i kväll. Vi är tre arbetslag, en undersköterska och en sjuksköterska i varje. Någon av oss behöver anmäla sig frivilligt.

En av kvinnorna runt bordet har en man hemma som tillhör riskgruppen. Hon ser ut att tveka om hon kan be att få slippa ännu en gång. ”Jag tar det”, säger en ung uska osjälviskt.

Trodde det skulle kännas mer skrämmande att hjälpa en kollega på med långärmat förkläde och munskydd. Patienten har ingen hosta men behöver omvårdnad för andra sjukdomar.

Patienterna var inte nedsövda utan låg med andningsmask. De var vakna och de var rädda. Jätterädda

Undersköterskan ska göra flera moment samtidig för att slippa gå in mer än nödvändigt. Hon har lunchbrickan framför sig, puls och blodtrycksmätare och en febertermometer.  ”Behöver jag ha visir? Skoskydd?”

Innan jag åkte till jobbet ringde jag min vän sjuksköterskan.

”Den här natten var annorlunda. Jag var på en annan avdelning. Patienterna var inte nedsövda utan låg med andningsmask. De var vakna och de var rädda. Jätterädda. Jag såg dödsångest i natt. Flera av patienterna är födda på 1980-talet och har inga tydliga riskfaktorer. Vi försökte hjälpa dem med ångestdämpande läkemedel. När de somnat spred det sig ett lugn på avdelningen. Det kom in två till under natten som vi behandlade på samma sätt.”

På min avdelning skickas den smittade hem under kvällen. Han behöver inte just vår omvårdnad längre och hans coronasymtom är inte värre än att han kan behandla sig själv.

I salen längst ner i korridoren ser jag den unga undersköterskan desinficera säng och sängbord. Hon tar av sig förklädet, knyter ihop sopsäcken och vi är redo att ta emot ännu en patient.