”Vi är välfärdshjältar, inte superhjältar”

De säger att vi är superhjältar, vi som jobbar inom vård och omsorg och de applåderar oss för det fantastiska arbete vi utför.

Och det värmer såklart att veta att det arbete vi utför är uppskattat runt om i landet.

Men har ni någonsin sett en superhjälte utan en superhjältedräkt? Den dräkt som skyddar hjälten och ger styrka och motståndskraft att bekämpa ondska?

Trodde inte det.

Hur ska vi inom vård och omsorg kunna titulera oss superhjältar när vi inte har någon superhjältedräkt att ta på oss?

När den enda skyddsdräkt vi har för att slåss mot viruset är ett plastförkläde, plasthandskar och i bästa fall ett hemmagjort visir?

Tror ni att vi kommer klara oss länge med det om vi står öga mot öga med coronaviruset? Tror ni att personalen på sjukhusen hade arbetat endast iförd den skyddsutrustning som vi i kommunen har?

Inte? Tänk, det tror inte jag heller.

Att vara skyddsombud i dessa tider är verkligen inte lätt, hur ska jag kunna hjälpa mina kollegor till en säker arbetsmiljö när det inte finns fullgod skyddsutrustning att tillgå?

Man värnar om våra äldre i media, att vi ska skydda dom mot viruset. Men hur ska vi som ska ta hand om dem kunna göra det när det inte finns något att skydda sig med?

Våra demenssjuka personer förstår inte att de ska hosta eller nysa i armvecket, deras hostor och snor hamnar där det hamnar och i bästa fall hinner vi parera och flytta oss ur skottlinjen.

Men ibland gör vi det inte.

Och nästa gång kan det vara en våg av virus som träffar oss rakt i ansiktet. Och då står vi där, med största sannolikhet oskyddade.

Med en livsfarlig smitta som vi sen bär med oss ut i samhället och hem till våra familjer och som kanske gör så att vi själva blir sjuka.

Viruset anses vara en samhällsfarlig smitta och den ska vi i vård och omsorgen möta, oskyddade.

Så sluta kalla oss superhjältar, för det är vi inte.

Att vi är välfärdshjältar kan jag köpa, men det är vi 24/7, varje dag, året om.

Vi är undersköterskor och vårdbiträden inom vård och omsorg som kämpar mot en samhällsfarlig smitta.

Oskyddade och utsatta, utan den skyddsutrustning som behövs för att undvika att bli smittad av våra äldre som bär på symtom och i värsta fall redan har insjuknat.

När vi går till våra arbeten gör vi det ovetandes om ifall någon boende bär på den smitta som anses så farlig att människor sätts i karantän.

Vi gör det för att det är vårat jobb, att vårda och ta hand om andra.

Men vem tar hand om oss? Vem ser till att vi känner oss trygga och säkra på vår arbetsplats?

Hur ska vi inom vård och omsorg kunna titulera oss superhjältar när vi inte har någon superhjältedräkt att ta på oss?

Våra chefer gör så gott de kan, men inte ens dom kan skydda oss när det inte finns skyddsutrustning att tillgå.

Att vara skyddsombud i dessa tider är verkligen inte lätt, hur ska jag kunna hjälpa mina kollegor till en säker arbetsmiljö när det inte finns fullgod skyddsutrustning att tillgå?

Hur ska jag kunna lugna och hjälpa?

Att säga att om du bara tvättar händerna och använder förkläde och handskar så ska det nog gå bra?

Visst, i de flesta fall så gör det säkerligen det, men om det inte gör det? Vad säger man då?

Så snälla, sluta kalla oss superhjältar, för det är vi inte.

Vi är bara vanliga människor som just nu råkar ha ett av de mest utsatta arbeten man kan ha, att ta hand om våra äldre.