Medvetslösa med en slang i luftstrupen
DAG 2: ”Patienter i respirator, medvetslösa och intuberade med en slang i luftstrupen.” Timvikarien Lena Bäckman Lägerdal, som skriver dagbok inifrån vården, pratar med en nära vän som är sjuksköterska. Hon tror sig ha sett det mesta. Men inte detta.
Patienterna står på rad och håller fram händerna. En klick desinfektionsmedel innan frukostbrickan räcks över.
Ingen protesterar. Tvärtom. Tacksamma blickar möter oss då vi drar fram över avdelningen och gnor lister, bordskanter och dörrhandtag.
Jag står med telefonen mot örat. ”Det var värre än jag trodde. Helt overkligt, som en surrealistisk film.”
Jag har ringt upp en nära vän, en erfaren sjuksköterska som jobbat hela sitt yrkesverksamma liv inom vården. De senaste tio åren som anestesisjuksköterska på ett av akutsjukhusen i Stockholm. Stora svåra bilolyckor, dådet på Drottninggatan, hon trodde att hon hade sett det mesta.
Nu har hon gjort sin första natt på en nyöppnad avdelning för covidpatienter. ”Det mest skrämmande är att de är så unga, de är i vår ålder Lena.”
Jag står på expeditionen och tittar ut genom fönstret. Hör sirenen av en ambulans som närmar sig på avstånd. Vi är båda födda i mitten på 1960-talet. Hon låter skakad.
”25 sängar i bås med skjutbara halvväggar. Samtliga patienter i respirator, medvetslösa och intuberade med en slang i luftstrupen. Några har legat nedsövda i 14 dagar. Det kändes overkligt. Just synen av så många och så sjuka på rad i säng efter säng. Ljudet av infusionspumpar som piper och värmen av skyddskläder och visir. Stress och mycket spring.”
Det mest skrämmande är att de är så unga, de är i vår ålder Lena
Hon säger att det fortfarande ömmar bakom öronen av hårt knutna munskydd. Men att det annars var bra uppstyrt och strukturerat. Tre långa raster under natten. Då åkte skyddskläderna av och fötterna upp i viloläge.
Hon har sett fram emot de här passen, erbjudit sig frivilligt. ”Jag har inte varit orolig för min egen, nu börjar jag bli det.”
Patienten med feber var inte smittad, informerar sjuksköterskan på min avdelning. Vi tittar lättade på varandra. Patienten får komma ut på från rummet efter att ha varit isolerad under det dygn vi väntat på provsvar.
Han sätter sig med en kopp kaffe i matsalen. TV:n står på. Kungen är mitt i sitt tal till nationen.
Sjuksköterskan vinkar mig till sig. ”En patient är på väg in. Misstänkt corona.”