Det är tidig söndagsmorgon i Malmö. Ute på gatorna rör sig helgens morgonfolk. Håglösa spädbarnsföräldrar rullar vagn, i hopp om att få barnet att somna.

De duckar undan den lågt stående solen. Liksom gatufolket som också rullar vagn, men vars innehåll snarare skramlar än ger ifrån sig plötsliga kolikskrik. 

Vi skulle ha setts senare denna söndag. Det har varit knepigt att hitta en tid, för Ali Demirok vet sällan när eller var han ska jobba.

Någon dag efter att vi bestämt en tid att ses i hans hem får han påhugg, från en av två sms-arbetsgivare. Han ska servera i vip-rummet på Malmö arena under Sveriges match mot Norge i handbolls-EM.

Så det får bli söndag morgon, innan han går till jobbet. Det är ovisst, men i januari när vi ses är corona fortfarande främst en öl eller något avlägset som härjar i Kina.

Han, hustrun Jale och sexåriga dottern Melek dukar fram frukost i det kombinerade lek- och vardagsrummet hemma i tvåan i niovåningshuset i Rosengård, ett stenkast från den fotbollsplan där Zlatan en gång började.

En cerise vinteroverall hänger över innerdörren, pennor med regnbågsfärgat fluff och enhörningar sticker fram ur byråer som är tänkta att dölja dem. En lite för stor barncykel väntar på den av nät inramade balkongen. 

– Det är svårt att få ett normalt jobb i Sverige. I dag ska jag jobba nio timmar, ibland är det elva, ibland sex. Jag vet aldrig, säger Ali. 

I mitten av mars är inte det oförutsägbara livspusslandet längre det stora problemet. Oron har ökat. Alis olika chefer har ringt. Coronan gör att det inte finns påhugg i restaurangvärlden längre. Inga alls.

Från flera olika jobb till noll. Han är hemma med dottern Melek, som nu levt halva sitt liv i Sverige. De tycker inte att hon ska vara i skolan under viruset.

Jale däremot har nyss fått besked att hon kan fortsätta jobba i tre månader till. Hon har en heltidsanställning på en förskola i en annan stadsdel. En tidsbegränsad sådan.

Så har hon jobbat i cirka ett år nu, och anställningen brukar förlängas med två-tre månader i taget. Nu vet familjen att de har Jales lön på 20 000 kronor före skatt att leva på ett tag till.

Om inte förskolorna stänger på grund av smittan. I skrivande stund vet vi inte det. Och gör de det får hon gå på dagen. 

–  Jag vet inte vad vi gör då, jag vet inte. De som har fasta jobb kan stanna hemma. Och få lön. Vi har inga försäkringar som täcker oss.

Enligt en rapport från tankesmedjan Arena Idé, som kom i slutet av förra året, ligger andelen osäkra anställningar kvar på ungefär samma nivåer sedan 2005.

Men osäkerheten har ökat. Den tryggare formen, vikariat, har minskat. Medan allmän visstid ökat, särskilt i just de branscher som Ali och Jale jobbar i.

Och de personifierar också statistiken över de som har de mest osäkra jobben genom att vara utrikesfödda. 

Även innan pandemin lamslog Sverige slog osäkerheten in kilar i familjens vardag. Melek fick plats på en skola så pass långt bort att hon får skolskjuts.

Vanligtvis åker hon 07.20 hemifrån. Men att ha en fast tid och plats för hämtning har varit knepigare. Har Ali fått jobb måste han jobba. 

Så hämtat har de gjort själva, på något sätt. Dagtid läser Ali in svensk grundskola. Sedan har han hämtat Melek.

Har han inte haft jobb har de åkt hem. Har han haft jobb har han lämnat Melek hemma själv någon timme. Eller så har de åkt till Jales förskola. 

– Då stänger vi förskolan. Låser alla dörrar och så, säger Melek stolt. 

Jag undrar om de har kunnat vara tillsammans på somrarna, haft semester? Nej, säger Jale och skrattar. Då har ju Ali haft sitt tredje jobb, som säsongare på en sommarkrog. 

– Han börjar ju först vid 16–17-tiden, så fram till dess har vi varit tillsammans. 

En annan kil är bostad. Tvårummaren tillhör en kompis kompis. De skulle gärna ha större.

Allra helst bo någon annanstans än Rosengård, ett av landets 22 särskilt utsatta områden vilket bland annat innebär att det finns ”parallella samhällsstrukturer”, ”systematiska hot mot vittnen och målsägande” samt att polisen har ”svårt eller nästan omöjligt att fullfölja sitt uppdrag”.

På deras gata har under åren skett flera skjutningar, vid ett tillfälle med automatvapen. Jale berättar att hon slutat gå till lekplatsen bakom höghuset med dottern. 

– Det är så mycket bråk, mellan barnen om gungor eller i rutschkanan. Men också mellan föräldrar. Jag är inte van vid sådana ”beefs”. 

I stället tar de sig till Folkets park, går hem till kompisar eller badhuset. När de sökte egen bostad med papper som visade tillräckliga inkomster bakåt i tiden fick de beskedet att det krävs papper på anställningar som sträcker sig minst ett år framåt i tiden.

Från den kommunala bostadsförmedlingen fick de ett mejl om att det krävs personnummer, samordningsnummer (ett tillfälligt id-nummer) räcker inte.

Måndag morgon. Ali Demirok sitter vid skolbänken tillsammans med elva andra kursdeltagare i sekelskiftslokalerna på Glokala folkhögskolan i Sofielund. Läraren Lisa Petri utgår från en artikel i Sydsvenskan om planerade nedskärningar i Malmös grundskolor.

”Vad är en budget? Vilka är arga? Vad betyder ’sparka lärare’? Och vilka får sparken? Visstidsanställda, vad är det? Vad heter organisationen som skyddar de anställda?”

När hon själv svarar ”facket” fnittras det. Visstidsanställningar verkar dock de flesta känna till, någon nämner ”deltid”, en annan ”vikarie”. 

I korridoren under rasten passerar ett konstant flöde där någon alltid vill byta några ord med Lisa. Oftast ”tjena, hej”, men också frågor om dokument och formuleringar från myndigheter.

Majoriteten är nya i landet, även om nya är ett brett spektrum. 

Vad stressar deltagarna mest?
– Jobb. 

Den tillfälliga lagen om uppehållstill- stånd som infördes 2016, och som ständigt förlängs, innebär att majoriteten som får ett tillstånd att stanna får göra så i 13 månader.

För att få chansen att stanna permanent krävs att personen kan försörja sig, vilket bland annat kräver fast anställning eller ett anställningsavtal som omfattar minst två år.

Lisa Petri märker en skillnad mellan elever som kom före den lagstiftningen, och de som kommit efter. 

– Eleverna i dag pratar inte känslor, de vill bara klara sig. De som har det svårast vet att det är kört annars. Men kommer man någon närmare märker man ju att traumat finns. De känslorna är bara mer nedtryckta. 

Ali Demirok svänger förbi i skolkorridoren med bakverk från söndagsfrukosten. Lisa kommer in på drivkraften.

– Som Ali, som trots all ovisshet har fixat tre jobb, kommer hit, gör läxor, prov, har barn. Det är ju en enorm insats. Man kan ju också se det som att det är fantastiskt att han har tre jobb. Och all eloge till de arbetsgivarna. 

Hur det ska gå nu i en tid när varslen duggat tätt och många blivit arbetslösa på grund av corona är mer osäkert. De som inte har fasta jobb drabbas först. De saknar oftare skyddsnät.

Men även om jobbstressen slagit till är den största kilen mot vanlig vardagslunk för familjen Demiroks att de efter över tre år i Sverige, halva dotterns liv, fortfarande inte fått ett definitivt besked om de får stanna eller inte.

De tillhör Gülenrörelsen och flydde Turkiet efter statskuppsförsöket 2016. Utan uppehållstillstånd – inget personnummer, utan personnummer – inget mobilt bank-id eller Swish. De har begränsande bankkonton. Varje myndighetskontakt utan bank-id kan ta veckor av pappersblanketter.

När Jale häromveckan skulle vabba för första gången gick det inte för Melek har inget samordningsnummer. Försäkringskassan hänvisade till Skatteverket som hänvisade till att det kan endast arbetsgivare eller myndigheter begära av Skatteverket. Vabbansökan tog två veckor. 

– Ibland påminner situationen om när polisen blockerade alla våra tillgångar i Turkiet, säger Ali. 

Det blev ju inte riktigt som de tänkt sig i det nya landet. Än. Ali Demirok berättar att han aldrig jobbat som servitör tidigare.

I Turkiet studerade han biblioteks- och informationsvetenskap. Han drömmer om att bli bibliotekarie.

Jale är grafisk designer. Hennes sikte är inställt på att utbilda sig till barnskötare, med inriktning mot kreativt skapande med barn. Svenskan har Jale lärt på nätet och förskolan. 

– Jobbet ger mig så mycket. Svenskan, traditioner som vad barn äter, vad de vill baka. Jag känner att jag går i en slags skola när jag jobbar. 

Ali Demirok känner mer att det tog stopp. Att det är tufft att vid 36 sätta sig i skolbänken och plötsligt sakna riktning i livet. 

– Det känns som att våra liv bara passerar. Samtidigt måste vi ha en vardag, plugga, jobba. Och min frus inkomst ger oss lite ekonomisk vila. Vi lever nästan normalt. Men också inte alls. Men coronviruset påverkar oss väldigt allvarligt. Vi är mellan allt just nu.   

Fotnot: Jale heter egentligen något annat, men vill av politiska skäl inte medverka med namn eller bild.  

Paradoxen Malmö är i ständig förändring

Malmö är en fattig och paradoxal stad, i ständig förändring. Här blir jobben fler samtidigt som arbetslösheten ökar. 

Statistiken över Malmö ter sig lika spretig som dess arkitektur, där ett pampigt sekelskifteshus kan stå intill ett hardcoremodernistiskt.

Ett puttenuttigt villaområde samsas med slitet industriområde. Det vidunderliga Öresund med sina kallbadhus och blicken mot kontinenten i väst. Och miljonprogrammen i öst. Allt inom en och samma stadsbild.

En kompakt stad. Medvetet stadsplanerad så av olika skäl, som att invånarna ska kunna ta sig fram på cykel.

Och att den skånska myllan som omger staden varit lukrativ och därmed dyr att bygga på. Mycket stad i staden. Inga förorter, men fattiga kvarter. 

Av de som jobbar förblir 7 procent fattiga i Sverige

– Malmö har genomgått en hårdhänt omvandling från industristad till mer av en kunskapsstad. Under industrieran var befolkningen rätt stabil. Men från och med 1980-talet har det skett en flytt till kranskommunerna, säger Tapio Salonen, professor i socialt arbete och vice rektor vid Malmö universitet.

Medianinkomsten är betydligt högre i kommunerna som omger Malmö, samtidigt som många av dem som bor där jobbar i staden. På så sätt kan både sysselsättning som arbetslöshet öka i Malmö.

Och även om fattigdomen minskar i staden, fortsätter den vara högre än i landets andra storstäder. 

Arbetslösheten i storstäderna 

Här bor 67 procent fler hushåll med låg inkomst än med hög. Medan det i Stockholm bor dubbelt så många hushåll med hög inkomst som med låg.

Störst andel fattiga barn i landet finns i Malmö. Vart fjärde barn här anses fattigt. I Rosengård hamnar över hälften av barnen på den dystra sidan.

– Malmö har en stor befolkning i såväl rörelse som etableringsfas, säger Tapio Salonen.

Det handlar om många nyanlända, men också en högre andel unga människor än andra städer. Som antingen studerar eller har lägre inkomster.

Och så finns de som inte syns alls. Tapio Salonen gjorde en rapport om det dolda Malmö för kommunen 2012. Då visade det sig att 6,5 procent av befolkningen i Malmö, då var 15:e invånare, var folkbokförd här men inte syns i den offentliga statistiken om arbetsmarknad, åtgärder för sjuka och arbetslösa eller studier. 

På nationell nivå var siffran en procent.

– Dels handlar det om gränspendlare som har alla sina intäkter i till exempel Köpenhamn. Dels handlar det om den svarta ekonomin i Malmö.