After work. Så rubriceras kvällskurser i pensionsplanering, lite putslustigt. Kanske är det ett sätt att ironiskt avdramatisera arbetslivets slut. Onekligen ges en positiv bild att livet inte är slut bara för att jobbet är det.

Och så borde det vara. Pensionen borde vara en positiv målgång för var och en av oss. Inte bara för dem med fina tjänstemannayrken.

Ett välfärdsland ska kunna garantera att alla äldre får goda liv också efter arbetslivets slut. 

Det är nu mer än 100 år sedan riksdagen beslutade om införandet av ett pensionssystem i Sverige. Vi var banbrytande, först i världen.

Men trots att systemet då, 1913 inte innefattade precis alla och inte kan sägas vara särskilt generöst, formades grundidén som vi trott på allt sedan dess, idén att de som är gamla nog inte ska behöva jobba.

Att det är samhällets ansvar att se till att de äldre ska kunna leva bra liv. Att samhället erbjuder ett tack till dem som inte längre kan.

Men så är det inte i Sverige i dag. Tvärtom ökar klyftorna bland äldre – ingenstans syns klyftorna så tydligt som bland landets pensionärer. 

De som har haft högbetalda jobb utan fysiskt slitage har möjlighet att vid ålderns höst njuta ett gott liv. 

Pensionsmyndighetens siffror visar inte förvånande att högst pensioner betalas ut till boende i Danderyd, Täby och Lidingö. Dessa kommuner toppar inte bara i utbetalning av den statliga allmänna pensionenr som ligger på i snitt över 15 000 i månaden. Ännu mer slående är hur höga tjänstepensionerna är i dessa rikemanskommuner. 

Män i Danderyd har i snitt hela 19 500 kronor i månaden extra i tjänstepension och sammanlagt närmare 40 000 kronor att röra sig med i fasta utbetalningar.

En mycket bra grundplåt som också måste ses i sammanhanget att en genomsnittlig Danderydsfamilj under senare år kunnat spara 227 000 kronor årligen i minskade skatteutgifter. 

Att äldre i Danderyd ökat sitt mottagande av rut-bidrag år för år och att en fjärdedel, drygt 20 miljoner kronor, av Danderyds totala mottagande av bidraget går till äldre över 65 år är anmärkningsvärt och ett tydligt bevis på det vip-pensionärsliv som delar av landets äldre kan unna sig, där även privata äldreboenden och sjukförsäkringar möjliggör en helt annan nivå på standard än genomsnittspensionären.

Den andra sidan av myntet då, hur är den andra klasshalvans pensionärsliv?

Den skenande ojämlikhetens stora förlorare finns ju oundvikligen också. Hur ser after work-situationen ut här?

Inkomstskillnaderna är slående och mycket allvarliga. 

Exempelvis har kvinnor i kommunerna Eda, Markaryd och Årjäng 7000 kronor mindre i månaden i allmän pension jämfört med männen i Danderyd, Täby och Lidingö. Grundpensionen för dessa är bara lite drygt 10 000 kronor.

Men med tjänstepension inräknad då? Ja, då har dessa kvinnor knappt 13 000 kronor – före skatt – i pension.

Inte särskilt otippat uteblir det glada livet med skattefinansierade hushållstjänster för den här gruppen. Vip-pensionärslivet lyser med sin frånvaro. 

Att något måste göras för att minska klassklyftorna för pensionärerna går inte att bortse från. Precis som LO påpekar i den nyligen publicerade Jämställdhetsbarometern 2020 samspelar klass och kön väldigt tydligt både under yrkesliv och bland äldre.

Det nuvarande pensionssystemet gynnar på ett orättvist sätt akademiker och män med hög inkomst.

Att grundpensionen nu efter pensionsgruppens beslut i förra veckan utökas med 600 kronor är ett bra första steg för de pensionärer som kämpar för att klara månadens utgifter.

Men mycket mer krävs för att på riktigt komma åt den orättvisa ålderdomen där rika vip-pensionärer kan leva livets sista år i en rosaskimrande värld medan arbetarklassen med sina utslitna kroppar som knappt orkar jobba till 65, får leva i en helt annan.

Därför är LO:s krav i de pågående avtalsförhandlingarna om ökade pensioner med ändrade regler för tjänstepensionsinbetalningar viktiga.

Enligt beräkningar skulle en sådan förändring innebära ett pensionspåslag med 2500 kronor i månaden.

Men inte heller detta räcker. Ambitionerna måste hållas fortsatt höga i ett välfärdsland som vårt.

Målsättningen bör vara rejält höjda pensioner jämfört med i dag, till 70 procent av lönen som LO driver, eller varför inte 80 procent som bland andra Vänsterpartiet anser. 

Arbetare måste kunna se fram emot ett gott liv som pensionärer på samma villkor som tjänstemän.

Alla som jobbat ett helt arbetsliv förtjänar ett vip-pensionärsliv, inte bara vissa.