Jag går ständigt i gråtfällan
Tack och lov att det är mer accepterat för en vuxen karl att gråta i dag än när jag började jobba, skriver Arbetets krönikör.
Förr grät jag aldrig. Numera snyftar jag till vad skräp som helst. Se där en utveckling!
Förr kunde jag kanske få en klump i halsen när något landslag genomförde en bragd, men gråta? Aldrig.
I dag – det är lika bra att ställa fram näsdukarna vid tv:n, och invänta den smäktande musiken, det alldeles uppenbara gråttillfället, och jodå, jag går i fällan varje gång.
Vi pratade om det på jobbet – vuxna män som pratar om att de gråter på bio var inte helt vanligt förr i världen, tro mig – och visst gråter de andra också. Frugan och hunden tittar på mig och skäms, sade en kollega.
Någon annan får bråttom att fixa disken – för numera vet vi exakt när det kommer att ske.
Det är skönt att få snörvla lite, och om det retar någon så gråter vi väl lite till
När den lilla fula ankungen sjunger som en näktergal i något reklamorkestrerat talangprogram, när den bortadopterade får krama sin mamma på andra sidan jordklotet efter femtielva år, när familjen får kliva in igen i sitt fuskbyggda och numera ombyggda (och sanerade, får man väl hoppas som yrkesman) hus – då är det som att trycka på en knapp och man känner hur man blir lite tjock i halsen och ögonen rinner till.
Exakt som reklammakarna vill, skulle jag tro. För just då, med rosslig hals, är jag tydligen som mest mottaglig för kasinoreklam eller ny bil, verkar det som.
Så på med smäktande stråkar, eller – värst av allt – en liten ensam flöjt som spelar i moll. Då rinner det till lite extra i vår soffa.
Barn, fruar, hundar – alla stirrar de på oss, och kanske hoppas att man är full, för det är då svenska medelålders män normalt sett brukar gråta, eller slåss, för den delen. Men det här snyftandet …
Jag är diskret, hoppas jag. Snorar lite, harklar mig onödigt ofta. Blir givetvis genomskådad omedelbart av omgivningen.
Som dessutom skadeglatt upptäckt denna min kryptonit, och därför skickar bilder på övergivna hundvalpar, kattungar och annat.
Vi pratade om det på jobbet – vuxna män som pratar om att de gråter på bio var inte helt vanligt förr i världen, tro mig – och visst gråter de andra också
Och där sitter jag med gråten i halsen igen. För att inte tala om bilder på dotterdottern.
Du är gammal, säger folk. Må så vara. Men det ÄR mer accepterat för en vuxen karl att gråta i dag än när jag började jobba.
Då fick man knappt gnälla om man klev på en spik, och i dag sitter vi och jämför vår gråt dagen efter något riksbekant snyftprogram.
Där några bölar som avlönade gråterskor (hunden gick därifrån), och någon kanske ”bara blev lite röd i ögonen”; medan våra samlevande har suttit känslokalla med armarna i kors och fnyst åt att vi är så lättmanipulerade.
Egentligen struntar jag i det. Det är skönt att få snörvla lite, och om det retar någon så gråter vi väl lite till.
