Daniella Strandberg: ”Fysisk träning är fantastiskt bra för psyket”

Ett helt arbetsliv har hon tagit hand om andra – nu tar hon hand om sig själv. 

– Det var lite skämmigt i början, säger Daniella Strandberg. 

Fyra dagar i veckan tar hon bussen hit till träningscentret i Mölnvik, en kvart hemifrån. Insikten om effekterna med träning måste komma inifrån, säger hon, som först efter pensioneringen upplevde att tiden räckte till. 

– Jag har jobbat med det tunga, det som sätter sig. Jag har drömt om saker som hänt långt tillbaka. Jag har inte haft depressioner, men som för alla andra har det varit upp och ner. Där känner jag nu att fysisk träning är fantastiskt bra för psyket. 

Under uppväxten på Färöarna reste hennes pappa, som många andra fisk-arbetare, halvårsvis från hemmet till Grönland.

Modern och andra mödrar hjälptes åt att ta hand om barnen i det lilla samhället Sørvágur. Redan som barn bestämde hon sig för sin yrkesbana, ”det sociala”.

– Jag gillar att stötta grupper där det finns svårigheter.

När hon började sitt arbetsliv som 18-åring i början av 1970-talet fanns ingen tv (däremot BBC Radio).

Livet på de natursköna men svårforcerade öarna, med ejdrar, stormsvalor och alkor, havet aldrig längre än en halvmil bort och med en befolkning på knappt 50 000, blev till slut för trångt. 

Som 27-åring flyttade hon till Sverige och utbildade sig först till dramapedagog, sedan till socialpedagog.

Hon har arbetat med ungdomar på hvb-hem, med barn med funktionsnedsättningar på skolor och varit med och öppnat en förskola för barn med särskilda behov. De sista åren arbetade hon på en vanlig förskola.

– Det kändes rätt. Att få avsluta med att jobba förebyggande.

Den här onsdagsförmiddagen har Daniella Strandberg börjat med ett danspass och sedan fortsatt med ett kortare styrkepass. 

– Ni kan jobba med lite större steg, det utmanar balansen, säger ledaren från sitt podium.

Mitt i yrkeslivet fick Daniella Strandberg en godartad tumör som förstörde hörseln.

– Vissa backar när de får en hörselskada. Och det är jobbigt! Eller var. Man använder sinnena på ett helt annat sätt. Men jag har alltid varit tvärt om: Jag ska med!

Balansen kan förbättras med coreträning, men det är först som pensionär hon orkar göra det. Vid tiden för skadan hade hon och maken adopterat två barn, en son från Colombia och en från Ecuador. 

Själv kunde hon inte få biologiska barn. Temat kring blodsband och arv hade hon också med sig som en berättelse från Färöarna, från sin farmors tid.

– Pappa berättade om Fågelfångarens son under hela min barndom. Den handlar om ett par som behövde få en son för att få behålla arrenderätten. 

När Daniella Strandberg för snart tio år sedan hamnade bredvid filmregissören Richard Hobert på en fest tipsade hon honom om historien.

I våras kunde hon se filmen med samma namn gå upp på biograferna. Han hade skrivit manus efter hennes muntliga berättelse.

– Det var fantastiskt, säger hon.

Färöarna gör sig också påmint i pensionskuvertet, en liten summa får hon för arbetsåren där. Av bidraget till filmen blev det inga pengar; det har hon inte ens reflekterat över. 

Hon och maken har delat på föräldraledighet och haft likvärdiga löner. 

– Jag har ofta tänkt att det är en av våra styrkor. Pengar är makt. 

En sak är säker, att pensionen inte speglar den kraft hon har lagt ner på jobbet. 

– Som för alla som jobbar inom vård, om man inte klättrar. Men jag har velat jobba på golvet.

Idris Kilic: ”Jag kan leva som en kung i Turkiet”

Idris Kilic hade kört tåg i 34 år.

– Arbetsgivaren tyckte att jag blivit obekväm. De tänkte säkert att om vi sätter honom på ett städjobb kanske han säger upp sig själv. 

Han, som bor i Tensta i nordvästra Stockholm, skulle i stället plocka Metrotidningar längst söderut på en annan t-banelinje. Avtalspensionsförmånen skulle ryka.

I 40 år arbetade Idris Kilic i Stockholms kollektivtrafik. Som facklig och skyddsombud har han kostat företaget miljoner, tror han.

För att han vunnit skadeståndsförhandlingar. Och när han slogs för att alla förarhytter skulle få luftkonditionering. 

– En inspektör på Arbetsmiljöverket satte sig bredvid mig för att hålla mig lugn. Sedan konfererade de i en timme, kom ut och sade: ”Vi bryr oss inte om kostnaderna, varje förare ska ha AC.” 

Den här vinterdagen promenerar han som varje vardag Järva runt: Rissne, Ursvik, Kista, Husby, Akalla.

Sedan läser han turkiska tidningar och skriver debattartiklar som kritiserar regimens kvinno- och arbetarförtryck. Förbereder middagen, väntar på att frun ska komma hem. 

– Jag rekommenderar alla att gå i pension.

Under AD-förhandlingar om omplaceringen gav företaget MTR Idris Kilic rätt. Han skulle få tillbaka förarjobbet.

Men Idris Kilic visade det turkiska tecknet tumme mellan pekfinger och långfinger. ”Nej”, betyder det, säger han. 

Eller samma sak som ett ensamt långfinger. På städ trivdes han och stannade de sista sex åren. Med bibehållen pensionsförmån.

– Det var en bortglömd sektion, med förtryck. Jag lyfte deras frågor och fick mycket uträttat.

Han är stolt över sitt yrkesliv, såväl yrkes-rollerna som den fackliga biten, men tycker också att det har gått på ”stor tomgång”. 

Föräldrarnas önskan om giftermål satte stopp för hans planer på att studera.

– När min fru går i pension flyttar vi till Turkiet för gott. Varje gång jag åker dit på semester förvarnar jag många, ifall jag blir haffad. 

– Det är en stor risk. Men någon måste vara där och arbeta mot regimen och religiösa fundamentalister. Och ekonomiskt är det inga problem, jag kan leva som en kung där.

Stig Pudas: ”Det är skönt att vara lite backstage nu”

När Stig Pudas fyllde 60 år riktade han in sig på att jobba kvar på byggfirman i tre år.

När så 63-årsdagen kom hade han haft semester, kände sig utvilad och tänkte köra på ett år till. Men i den vevan varslade arbetsgivaren.

– Jag går, tänkte jag, så får någon av ungdomarna vara kvar. Fast det var också en ursäkt, jag ville slippa jobba medan jag var någorlunda frisk. 

Kroppen hade sagt ifrån. Allt kändes tyngre, luftrören var överkänsliga. Han hade svårt för damm, än värre var det med isolering. Hörseln var nedsatt, något som han inte lyckats få ersättning för.

Den allmänna pensionen skulle inte bli hög, förstod han, och varje ytterligare år hade gett en extra tusenlapp i månaden. 

Men de ekonomiska argumenten räckte inte. Han hade pensionssparat själv. Och hans fru, som jobbar, sade: ”Vi klarar det!” 

Att pensionen blir 50–55 procent av lönen är ändå inte rimligt, inte efter ett helt arbetsliv, anser han.

– Man har drivit en politik med skattesänkningar, naturligtvis finns det mindre pengar till pensionsavsättningar då. Klyftorna ökar, välfärden går på knäna. Det är för jävligt. 

Höjd pensionsålder slår väldigt orättvist, tycker han. 

– Inom tung industri, byggsektor och verkstad är många utslitna vid 60, rent kroppsligt. Jag tror att det kommer att innebära att fler äldre går sjukskrivna. Sedan att det finns många branscher där man kan jobba längre, då får de väl göra det. 

Efter första året på maskintekniska gymnasieprogrammet gjorde Stig Pudas praktik på en mekanisk verkstad i Sandarne.

1973, 16 år gammal, började han yrkeslivet. Han hoppade av gymnasiet och blev kvar på verkstaden i sex år. Därefter tillverkade han ankarkättingar till oljeborrtorn och svetsade skopor och plogar åt traktorer. 

– Sedan orkade jag inte stå där instängd i ett verkstadsbås. 

En kompis erbjöd honom jobb på en byggfirma. 

– Jag var lite småhändig. 

Efter fem år fick han ett yrkesbevis. Sedan fanns inga alternativ, säger han och ger förklaringen:

– Friheten. Jag åkte ut på många försäkringsuppdrag, fick styra själv. 

Efter separationen från första frun, som han har två nu vuxna barn med, flyttade han till tätorten Söderhamn och tänkte: ”Aldrig mer Sandarne”, där mammans släkt bott i generationer.

– Alla kände alla, jag ville se lite annat, säger han och skrattar åt att flytten gick sju kilometer norrut.

Men 2010 kändes det bra att flytta tillbaka. Han och hans nya fru köpte ett litet fritidshus och rustade det till åretruntboende.

”Söderhamns riviera”, Stenö havsbad, någon kilometer längre bort lockade. Motorbåten, med sex sovplatser, dusch, badbrygga, allt de behöver, blir som ett andra hem.

– Och så är jag väldigt intresserad av bryggerihistoria, säger han. 

Med det 70-tal personer som liksom han är med i Bryggeriklubben utövar han byteshandel. Innanför väggarna på uthuset syns resultatet: Där finns närmast ett litet museum med historiska bryggeriprylar. Ölglas, flaskor, brickor, tunnor, tändare … 

Som pensionär är han billig i drift och njuter av närheten till havet och skogen, till lugnet, ensligheten och friheten.

– Jag tycker att det är skönt att vara lite backstage nu.